Stapelvara

Det blev inget nagellack i dag heller. Men allting jag var tvungen att köpa för att få ordning på bostadsföreningens papper.

Och påfyllning av ett klädesplagg som är något av en stapelvara hos mig.

Min standarduniform är byxa, linne och tunika eller blus/skjorta. Om det är kallt en kofta över det.

Jag gillar att ha linne under för att det känns som om det håller ordning på kurvorna och ser till att urringningen inte blir för djup.

Problemet är bara att jag går och drar ner de där linnena hela tiden och lyckas till slut åstadkomma ett hål precis där jag tar tag och drar.

Så det behöver ständigt fyllas på med nya linnen. MQ har mitt favoritlinne och när man är där för att köpa ett nytt vitt linne är förstås risken stor att det kommit några nya läckra färger som jag bara måste ha.

I dag blev det tre ”nödvändiga” och tre ”för läckra att motstå”.  Vilket är ok eftersom jag vet att jag kommer att få användning för dem allihopa.

Söndagsbestyr

Jag jobbade hela kvällen i går. Tur för mig att Steven är nöjd att spela Counter Strike och umgås med andra stridande på datorn.

Nu har jag skickat iväg de två rapporter jag efter mycket möda fått färdiga i natt.

Då skulle man kunna tro att jag kunde ta ledigt och åka ut till min syster och busa med systerbarnen, men nejdå: I morgon är det möte för bostadsrättsföreningens styrelse här hos mig, jag måste sortera papper, städa och förbereda bakning.

Det är nämligen mitt sätt att få folk välvilligt inställda – låt det dofta och bjud på hembakat fikabröd. Förhoppningsvis märker de då inte att det bara är slarvstädat. För det är ju ändå roligare att baka än att städa.

Skulle jag mot förmodan få tid över ska jag försöka få mina fötter i form för sandaler. Inte för att det är sandalväder just i dag. Men det kommer. Det kommer.

Först när givaren är död av Anna Jansson

Kriminalinspektör Maria Wren går en akvarellkurs i Roma för att kunna koppla ifrån tankarna på jobbet och annat jobbigt i livet. Men plötsligt befinner sig hennes kursgrupp mitt i centrum för en komplicerad mordutredning.

I Roma kämpar änkan Frida Norrby med att lista ut sin avlidne makes hemligheter som nu delvis avslöjats för henne. Skvallret har redan börjat gå på orten att hon blivit dement när hon setts ge sig ut i natten med en spade.

Så när hennes hus brinner ner tar alla för givet att hon glömt ett ljus tänt eller spisen på. Det är först när distriktsköterskan Ingrid som regelbundet besökt Frida och som varit en av deltagarna på Marias akvarellkurs försvinner som oron att en våldsman härjar i Roma sprider sig.

———————————

Jag tycker mycket bättre om Anna Janssons böcker nu av två anledningar. Dels har Maria Wern blivit mer av en kompetent polis och mindre vacker blondin. Dels har jag för mig att hennes första böcker utspelade sig på onämnd ort och jag föredrar när böckerna är grundade i en verklig miljö, gärna platser jag känner till och kan se framför mig.

Den här boken knyter ihop dåtid och nutid och visar bland annat att den mänskliga naturen förblir densamma. Här har vi också en mycket svensk version av Da Vinci koden, dock utan de många kryptiska ledtrådarna. Det var iallafall en aspekt av boken som fick mig nyfiken på att utforska Sveriges historia igen.

Personerna i boken är många och varierade. Trots att de är många tycker jag att de var fint tecknade så att de både hade djup och bibehållen mystik vilket tillåter mig som läsare att misstänka nära nog samtliga. Jag tyckte också om intrigen i den här boken och blev glatt överraskad över upplösningen.

Jag rekommenderar den här boken som en kompetent deckare med extra intresse på grund av de historiska aspekterna.

Norstedts sida om Anna Jansson

Anna Janssons egen hemsida