Vissa dagar ropar på svart nagellack

När det bara är halv arbetsdag, vädret är toppen och en härlig långhelg ligger framför en borde väl livet leka? Men så är det minsann inte alltid.

Det känns som om det mesta har gått åt pipan i dag. Jag har kämpat med att få ut en rapport ur en av mina databaser. Det fungerar bra att bygga rapporten fram till sista steget. Då låser sig programvaran och ingenting händer hur länge jag än försöker vänta.

För att komma förbi det problemet försöker jag skippa sista steget och istället kopiera datat för att klistra in i excel och göra den sista bearbetningen där istället. Då låser sig programvaran igen och ”kopieringen” blir aldrig färdig.

Jag försöker några andra varianter men ingenting fungerar. Och mitt i alltihopa hör min danske kollega av sig två gånger för att han först hittat ett fel i en av mina rapporter och sedan ett till. För att kunna rätta till det måste jag själv avbryta databasbehandlingen två gånger. Dessutom är det pinsamt att ha gjort fel.

Sedan var arbetsdagen äntligen slut och Steven och jag gick ut för att äta lunch. Bara för att få veta att vi var fem minuter för sena, de hade stängt lunchserveringen klockan 13.30. Är inte det tidigt? Jag minns ett jobb jag hade där jag ibland inte fick lunchledigt förrän då.

Det var väl ingen stor grej egentligen men det trista med mig är att vissa dagar lägger jag alla motgångar på hög och blir bara på sämre och sämre humör trots att varje enskild grej egentligen inte är värd att bli upprörd över. Så när en av mina naglar gick rakt av så långt ner det går utan att det börjar blöda var det droppen.

På riktigt uselt humör börjar jag då leta i minnet efter allting annat som på minsta sätt stört mig och det slutar förstås i ett rejält gräl med Steven. Äntligen var sista spiken islagen i kistan och jag kunde konstatera för mig själv att jag är en genomusel och misslyckad människa.

Nu har jag väl lugnat mig något och klippt ned alla mina naglar. Men med så korta naglar och sårskorpor i själen känns det som om svart nagellack vore det enda rätta. Men tjocka kvinnor kan aldrig bli riktigt trovärdiga svartrockare eller Lisbeth Salander-karaktärer, man måste vara mager för att utstråla svårmodighet och lidande.

Dessutom har jag inget svart nagellack. Men ett mörkt vinrött eller brunt ska jag nog kunna rota fram. Glittrigt rosa är iallafall helt uteslutet hur fint väder det än är.