Nu är det fara å färde

Jag vet inte vad jag ska tro. Hittills pekar allting på att jag borde ha tagit det faktum att jag inte hade någon hotellbokning som ett tecken på att jag inte borde åkt hit.

För ett tag sedan fick jag ett nytt sim-kort till min mobil. Mitt var nämligen så gammalt att det var ett rött Vodaphonekort. Det kan hända att jag bytte PIN-kod då när jag bytte kort. För när jag slog in min gamla jobbmobils-PIN kom jag inte in.

Eftersom jag var så säker på att det var rätt kod tryckte jag in den tre gånger. Så nu säger mobilen att jag måste trycka in PUK-koden. Jag har förstås inte med mig någon PUK-kod. 

Då det är ett företagsabbonnemang kan inte mobiltelefonsoperatören hjälpa mig utan den som ansvarar för telefonin på mitt företag måste ringa sin kontakt där. Ingen av de personerna var naturligtvis tillgängliga när jag väl råkat ut för detta. Så jag har alltså ingen fungerande mobiltelefon.

Bussturen från flygplatsen till hotellet tog inte mer än fem minuter. Så det är inget fel på hotellets läge. Hotellet är också bra. Om man bortser från att trots att rummet är dyrt så ingår ingenting, inte internetåtkomst och inte frukost. Man måste också bortse från heltäckningsmattan och lukten i rummet som tyder på att om det inte är ett rökrum så har det åtminstone varit det.

Jag är ju tvungen att både ringa från den svindyra rumstelefonen och koppla upp min dator mot internet för att få tag i de telefonnummer jag behöver. De ligger ju i adressboken i min mobiltelefon.

På skylten här på hotellrummet står det ”High-Speed Internet Access”. Tillåt mig att protestera. Om det här är high-speed skulle jag vara snabbast i Schweiz. Men schweizare är väl mer kända för sin noggrannhet än snabbhet så det är väl en extra noggrann internetuppkoppling jag fått.

Jag lyckas iallafall få tag i min norske kollega och vi går ner för att äta en sen middag. Vi tror att vi ber om ett bord i hotellets Dim Sum restaurang. Något som jag faktiskt sett som ett pluspoäng med det här hotellet. Dim Sum låter exotiskt och spännande.

Vi måste vänta 30 minuter på vårt bord. Och när vi får bordet är det inte alls i Dim Sum restaurangen utan i den traditionella restaurangen. Som hade traditionell, ganska trist, det här har jag ätit hur många gånger som helst mat. Till råga på allt fick jag en sticka i fingret när jag skulle ta bort träspettet som satt i min mat.

Nu funderar jag på att strunta i mötet i morgon. Åka in till Zürich och köpa massor med dyra saker på företagskreditkortet och posta hem till nära och kära. För om den här trenden fortsätter kommer mitt plan att störta på vägen hem på torsdag morgon.