Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

Igårkväll när jag skulle till ICA och handla lite passade jag på att borsta min bil ren från de cirka tre decimeter snö som täckte den. Jag insåg då att det inte skulle bli alldeles enkelt att komma ut från min parkeringsplats när jag ska till jobbet på måndag.

Min bil var nämligen inplogad. Och plogvallar är inget man bara kör över, knappt ens med fyrhjulsdrivet och absolut inte med en söt liten framhjulsdriven S-40. I plogvallar är snön som armerad till snudd på betong med grus och sand. Även om den nu var täckt i ett lager vacker, vit nysnö.

Så i dag var det dags för mig att ägna mig åt vintersport. Beväpnad med spade närmade jag mig min bil. Och insåg att den igen var täckt med snö. Runt om mig såg jag andra vintersportare; föräldrar och barn med pulka och plötsligt åkte en kvinna förbi nerför backen på skidor.

Men jag skulle alltså skotta bort plogvallen utanför min bil. Lite drygt en och en halv timme tog det. Sedan borstade jag av bilen igen, omväxlande höll jag borste i höger och vänster hand för nu var jag rejält mör i armarna. I ansiktet hade jag samma färg som ett mycket moget granatäpple.

Jag tyckte att jag tagit till en snöförebyggande åtgärd när jag vikit upp jeansen, men det var mer snö än jag föreställt mig och jag hade snö nästan ända upp på låren.

Men jag var nöjd med mitt dagsverke. En rejäl snöhög hade jag skottat upp bakom min bil. Många bilar passerade medan jag skottade, en äldre man gav mig glada hejarop när han gick förbi med sin matkasse. Han skulle ha hjälpt mig, sa han, om han inte varit tvungen att gå hem och ta hand om maten.

Jag kände mig glad och stolt över mig själv så när jag såg en stackare stå och försöka gräva bort plogvallen vid sin bil med händerna lånade jag honom min spade.

Tyvärr stod jag nog lite stilla då medan jag väntade på att han skulle bli färdig och blev lite kall. Nu sitter jag uppkrupen i soffan och känner mig lite frusen. Men jag är otroligt glad att jag gjorde det här idag och inte trodde att jag skulle göra det lite snabbt innan jag ska åka till jobbet i morgon.

Ensam hemma

Jag är en hemsk människa. Jag mer eller mindre tvingade Steven att ta sin tonårsdotter med sig och åka till Stevens pappa norr om Uppsala.

Dottern var nog bara glad eftersom hon har sin pojkvän däruppe. Steven däremot kanske inte tyckte att det var det roligaste han kunde tänka sig. Att ge sig ut och köra när det var ovädersvarning.

Men jag kände en sådan längtan efter kravlöshet och lugn och ro. Jag hade ju precis gått i  mål med det arbete som i princip tvingat mig att arbeta dygnets alla vakna timmar, och vissa timmar när jag borde ha sovit, när tonårsdottern plötsligt damp ner här.

Jag vet att hon egentligen inte kräver så mycket, men jag kan inte hjälpa att jag känner pressen att det ska ordnas minst frukost, lunch och middag. Och gärna konversation och stimulerande aktiviteter. Jag är helt enkelt inte i form för det. Jag vill ta igen mig, återvinna den energi jag slösat alltför länge på att arbeta för mycket.

Så direkt Steven kommit hem från sitt arbete i går fick han packa och ta dottern med sig och åka iväg igen. Jag kände hur min puls gick ner direkt de stängde ytterdörren bakom sig.

Sedan dess har jag poppat popcorn, zappat bland tevekanaler med inget intressant att titta på (inget OS-fan), ätit mikrovågugnsmat från 7-11, lämnat saker framme på diskbänken och sovit med sovrumsdörren öppen. Fatta vad skönt det är att sova med sovrumsdörren öppen!

I morse fortsatte jag på samma tema och gick på toaletten utan att stänga dörren. Jag skippade frukosten och åt äggmackan till lunch istället. Jag njöt av att allt som fanns i kylskåpet kvällen innan fortfarande fanns kvar och struntade i att diska stekpannan på en gång.

Nu ska jag slänga lite kläder omkring mig i hela lägenheten, läsa en heminredningstidning och fundera ut något riktigt dekadent att äta till middag. Sedan är jag kanske redo att ringa Steven och säga att jag saknar honom. Men han får ändå inte komma hem förrän imorgon.

Fear the Worst av Linwood Barclay

Tim Blakes tonåriga dotter Sydney bor hos honom över sommarlovet. Förra sommaren arbetade hon hos samma Hondaåterförsäljare som Tim själv. De insåg dock att det var lite mycket att både bo ihop och arbeta på samma arbetsplats så i år har hon istället skaffat sig jobb i en hotellreception.

Men en kväll när Sydney inte kommer hem och Tim åker till hotellet för att fråga efter henne får han veta att hon aldrig arbetat där. Nu börjar en desperat tid för Tim när han försöker förstå varför Sydney ljugit för honom och varför hon försvunnit. När han efter en tids sökande inser att några synnerligen otäcka människor också letar efter Sydney förstärks visserligen hans förhoppning att hon fortfarande är i livet men hans sökande blir ännu mer desperat.

———————————-

Linwood Barclay är ytterligare en författare som tycks ha hittat en nisch och visat sig vara en mästare inom just denna nisch. Hans böcker handlar oftast om vanliga människor som plötsligt råkar ut för och måste hantera något väldigt ovanligt och otäckt.

Böckerna är otroligt spännande, jag får samma känsla av hjälplöshet på gränsen till panik som till exempel i Hitchcocks ”Mannen som visste för mycket”. Huvudpersonen upplever ofta att han får bristande hjälp från polisen och ofta blir han till och med själv misstänkt och dessutom jagad av polisen själv.

Barclay skriver också väldigt skickligt och tar sällan till några uppenbara knep för att hålla läsaren fången. Som läsare vet jag aldrig mer än huvudpersonen och upplever heller inte att jag inte fått veta viktig information som huvudpersonen visste.

Om jag har någon invändning mot böckerna skulle det dels vara att de är väldigt amerikanska – det är mycket våld och det förekommer i princip alltid vapen – och dels att de ofta slutar med ett extremt crescendo som åtminstone för mig betyder att huvudpersonen har många problem kvar när boken är slut.

Men jag rekommenderar mer än gärna den här, eller någon av Linwood Barclays tidigare böcker, No Time for Goodbye och Too Close to Home, till de som vill ha en välskriven, spännande bladvändare.

Linwood Barclays officiella hemsida

Kabusa Böcker har gett ut No Time for Goodbye på svenska som Utan ett ord

Kiss of Evil av Richard Montanari

John Paris är detektiv vid mordroteln i Cleveland, Ohio. Efter att jobbet kostat honom hans äktenskap lever han ett ensamt liv som egentligen fokuserar helt på arbetet. Han är en hängiven och duktig detektiv som sköter sitt jobb enligt regelboken och alltid på jakt efter den verklige gärningsmannen. Han har inga ambitioner att avancera utan vill fortsätta göra det han är bra på.

Samtidigt som Paris får veta att en mordmisstänkt som frikändes på grund av en teknikalitet dött genom vad som verkar vara självmord måste han ta sig an ett mord som visar sig bara vara det första i en serie. Offren har visserligen dödats på olika sätt men det de har gemensamt är att olika kroppsdelar saknas samt att en symbol ristats in i deras hud. Symbolen visar sig vara kopplad till religionen Santeria.

Santeria uppstod på Kuba och är en blanding av katolicism och afrikansk religion. Afrikanska slavar tilläts inte dyrka sina gamla gudar och gömde dem därför bakom katolska helgon. Det finns fortfarande ett stort inslag av hemlighetsmakeri runt Santeria, men Paris måste försöka förstå vad som driver mördaren, vad han har för mål för att kunna ta fast honom. Några av ledtrådarna som mördaren har lämnat verkar dessutom peka på att Paris själv är en av hans måltavlor.

——————————–

Det här är en ganska typisk seriemördarbok. Mördaren är ondskefull, men med ett för honom logiskt och rättfärdigt syfte. Han får göra sin röst hörd i boken, inte kursiverat utan genom kapitel i jag-form. Vilket jag fann ganska intressant för personligen är det ju den personen i boken jag minst vill identifiera mig med.

I sin genre är den här boken dock väldigt välskriven. Det är lätt att känna sympati för John Paris. Allting hänger ihop logiskt och spänningen är skickligt uppbyggd. Det finns gott om intresanta personligheter i boken, många av dessa kan dessutom bli troliga misstänkta givet de vaga ledtrådarna till gärningsmannen och hans medhjälpare.

Jag rekommenderar gärna den här boken i sin genre, men den är som nämnt en mycket typisk seriemördarbok så om man är less på den genren är det förstås inte intressant. Richard Montanari kommer iallafall stå kvar på min lista över författare som levererar vad man förväntar sig och jag kommer att fortsätta läsa hans böcker.

Richard Montanaris officiella hemsida verkar vara under omarbetning just nu, men lovar att vara tillbaka snart

Richard Montanari ges ut på svenska av Norstedts, dock ännu inte denna bok

Barnasinnet kvar

Stevens tonårsdotter kamperar här just nu.

Jag vet inte om det gäller alla tonårstjejer men just den här, och hennes syster med för den delen, är väldigt lättskrämd.

Idag har jag arbetat hemifrån och precis när jag var på väg genom hallen hörde jag hur hon satte nyckeln i låset till ytterdörren.

Jag kunde inte hålla mig utan stannade kvar vid dörren och precis när hon öppnade den:

BU!

Hon hoppade säkert en halvmeter.

He he he he.

Hallonmoussetårta med mandelbotten

Här är receptet till en av tårtorna som Maria gjort till födelsedagskalaset i söndags:

UGN: 200 grader

FORM: Rund med löstagbar kant, ca 22 cm i diameter

BOTTEN

  • 200 g mandelmassa
  • 2 ägg
  1. Smörj botten av form med löstagbar kant, ca 22 cm diameter
  2. Riv mandelmassan grovt och arbeta in äggen ett i sänder
  3. Blanda till en jämn smet och bred ut till en tunn botten i formen
  4. Grädda i mitten av ugnen i 200 grader 10-12 minuter
  5. Låt svalna och klä sedan insidan av formens kant med en remsa av bakplåtspapper

MOUSSE

  • 3 1/2 blad gelatin
  • 300 g (ca 6 dl) hallon, färska eller frysta och tinade
  • 1 dl strösocker
  • 1/2 dl vatten
  • 1 burk (2 dl) matlagningsyoughurt
  • 4 dl vispgrädde
  1. Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten
  2. Mixa hallonen med mixerstav eller i beredare
  3. Passera genom ganska finmaskig sil för att få bort kärnorna, noggrant för att få med så mycket fruktpure som möjligt
  4. Värm upp sockret och vattnet i mikron eller i en liten kastrull på spisen tills sockret smält och vätskan känns het
  5. Ta upp gelatinbladen ur det kalla vattnet, krama ur vattnet och blanda ner gelatinet i det varma sockervattnet
  6. Låt svalna någon och blanda sedan med hallonpuren
  7. Vispa grädden ganska löst
  8. Rör ned youghurten i hallonblandningen och vänd sedan försiktigt ned den lättvispade grädden
  9. Häll den lösa moussen i formen och jämna till ytan
  10. Ställ formen i frysen, gärna över natten
  11. Ta ut i god tid och lossa tårtan ur formen
  12. Låt tårtan tina minst 6 timmar i kylen

DEKOR

  • 125 g vit choklad
  • Eventuellt färska björnbär och hallon
  1. Gör en remsa av overheadplast, 70 cm lång 6 cm bred
  2. Smält chokladen i mikro eller över vattenbad
  3. Bred chokladen i ett tunt och jämnt lager över remsan
  4. Slå plastremsan runt den frusna tårtan
  5. Ställ allt i kylen och ta bort plasten strax för serveringen

Ur Tårtor – Nya och gamla favoriter för tårtälskaren av Maria Öhrn, ICA Förlag

Maria hade ingen overheadplast så hon bredde helt enkelt ut den smälta vita chokladen på en remsa plastfolie (Gladpack), lade ut den i kylan (fungerar säkert med kylskåp eller frys) någon minut till chokladen stelnat något men fortfarande var böjbar och formade den sedan runt tårtan.

Ett smutsigt pack

Det är mycket snö i Stockholm. Just nu fylls det på med nyfallen vit snö, men temperaturen har på sistone pendlat mellan minus- och plusgrader. Snön har luckrats upp och blandats av passerande trafik, sandande och fotgängare till en inte helt vacker smutsig grå-brun färg.

Och när man ser sig omkring på gator och i affärer i Stockholmstrakten ser man fler och fler människor med smutsiga ytterkläder. Allra flest ser man i tjusiga varuhus och shoppingcentra som har parkeringshus eller parkeringsplats i anslutning.

Jag pratar förstås om oss bilburna. Det är stört omöjligt att hålla sina ytterkläder rena nu när de flesta bilar är så otroligt skitiga. Det är trångt på de flesta parkeringsplatser så när jag försöker ta mig in mellan min bil och grannbilen stryker kappan oftast emot någon av bilarna även i de bästa fall.

Igår på Arlanda stod bilen bredvid min så nära att jag i det närmaste torkade av min bil med kappan. Jag funderar på att skaffa mig en fotsid, fodrad oljerock i grå-brun melerad färg. Inte snyggt, men det är ju å andra sidan inte en svart kappa med stora grå-bruna fläckar heller.