Säkerhetsgrepp för tv

Steven tittar på OS på den andra teven.

Eller jag trodde åtminstone att han tittade på OS på den andra teven.

Men när jag gick förbi på vägen till badrummet insåg jag att han sov framför OS.

Jag undrar hur mycket jag skulle kunna spara på elräkningen om det fanns ett säkerhetsgrepp för tv-apparater.

Något som Steven måste hålla i för att teven skulle vara igång.

Så att teven skulle stängas så fort han somnar.

Men jag ger mig sjutton på att han skulle vakna på en gång om teven blev tyst.

Någon annans problem

Det finns ett flertal aspekter av mänskligt beteende som jag inte kan låta bli att fundera över då och då. Bland annat undrar jag mycket över vår tendens att intala oss själva att saker är någon annans problem.

Jag gjorde mig ju på sätt och vis skyldig till det själv i går kväll när jag lämnade soppåsen nedanför sopnedkastet även om jag hade avsikten att faktiskt själv ta bort den.

Den här förmågan att inte se meningen med att tänka lite längre än ens eget behov ser jag omkring mig hela tiden. Jag tänkte på det nu sist när jag flög hem från Oslo.

Passagerare som nonchalant slängde upp sina kabinväskor i bagagehyllan, lade dem lite slarvigt på snedden och lastade sedan in sina Tax-Free-påsar och ytterkläder runt omkring. De fick hyllan att verka helt fullpackad trots att det, om lite tanke lagts bakom skulle funnits plats för mycket mer.

Och det klassiska på flygplan är förstås hur de passagerare som ska sitta på platser långt fram går på planet först trots att flygpersonalen förklarat att det är många som ska ombord och bett att endast de med platser långt bak ska gå på först.

Som medlem i Bostadsrättsföreningens styrelse måste jag också kämpa mot denna typ av beteende. Jag vet inte hur många gånger vi till exempel skrivit i vårt nyhetsbrev om vad som får och inte får lämnas i grovsoprummet. Vi har till och med satt upp information på dörren till grovsoprummet som inte går att missa.

Ändå lämnas ständigt just den typ av saker i grovsoprummet. Speciellt påtagligt är det när någon flyttar härifrån. Då finns det uppenbarligen ingen anledning att fundera på vad som får och inte får lämnas; in med allting man inte vill flytta med sig bara. Eftersom man flyttar är det ju verkligen inte deras problem längre.

Det här beteendet är ju också mycket vanligt förekommande i Stockholmstrafiken. Att envisas med att kör ut i en korsning för att man har grönt trots att det är uppenbart att man kommer bli stående i korsningen och blockera när den korsande trafiken får grönt. Och så vidare.

Men värst tycker jag ändå att det är när jag stöter på det här på min arbetsplats. När man vänder sig till någon med en fråga som faller inom deras ansvarsområde, men den personen inte kan svaret på en gång och reagerar med att bolla frågan vidare. Till en person som i sin tur bollar frågan vidare. När man låter ett projekt bli vilande för att man inte enkelt får fram den information man behöver.

Idag slutförde jag och en kollega ett projekt som varit pågående i drygt ett och ett halvt år. Vi tog på oss det för en vecka sedan och genom att vägra ge upp, leta rätt på och personligen ansikte mot ansikte fråga de kollegor som faktiskt tog sig tiden att leta fram de fakta vi behövde har vi nu löst något som egentligen inte var vårt problem.

Annat än att det var företagets problem. Ett problem som ingen annan velat ta på sig fullt ut tidigare. Jag är otroligt stolt över mig själv och de av mina kollegor som tog tag i den här surdegen och rodde den i hamn. (Jag är en rackare på blandade metaforer också.)

Samtidigt är jag livrädd för att bli den som får alla såna här projekt på mitt skrivbord. För det jag önskar mest av allt är ju att utveckla en egen förmåga att tycka att allting är någon annans problem.