Ut med det gamla, in med det nya

Eftersom jag var singel under en lång tid då de flesta andra i vänskapskretsen var ihopparade tappade jag smaken för vissa stora festtillfällen. Värst var Nyårsafton: då skulle man se tillbaka på det år som gått, planera för nästa år och pussas med sin partner på tolvslaget. Jag kände mig oftast misslyckad, tyckte att det gångna året varit mest som åren innan och såg ingen anledning att tro att nästa skulle bli annorlunda. Och inte hade jag någon att pussa på tolvslaget heller.

Det här decenniet har väl på många sätt varit likadant, men ändå så annorlunda. Speciellt när jag tänker tillbaka på det. Jag slutade på ett jobb efter nästan 14 år med samma arbetsgivare, om än i olika tjänster, mer eller mindre frivilligt. Arbetade bara några månader på en annan arbetsplats för att sedan sluta. Jag tycker att jag var modig som då sa upp mig från en tillsvidareanställning för en projektanställning i London.

Men om det är något jag är glad för att jag gjorde så är det året i London. Här fick jag nära kontakt med en före detta kollega som jag tyvärr inte har så mycket kontakt med som jag skulle önska eftersom jag ju flyttade tillbaka till Stockholm och han bor kvar, men han är en av de finaste människor jag vet och jag är så glad att jag fick lära känna honom bättre. Jag fick flera härliga bokupplevelser, fick umågs med andra deckarfantaster, kände att jag uppskattades för mig själv och träffa och prata med flera av mina stora idoler.

När projektet tog slut efter ett år kände jag ändå att det skulle kosta mer än det skulle smaka att försöka göra mig ett liv i London. Jag hade ju dessutom fått två underbara brorsdöttrar, Isabella och Linnea, vars uppväxt jag inte ville missa. Hemma i Stockholm var jag arbetssökande i 1 1/2 år, lite drygt sex månader av den tiden sålde jag barnskor på Åhléns City för att slippa bara gå och dra.

I mitten av 2004 fick jag ett vikariat för en tjej på mammaledighet på det företag där jag fortfarande arbetar. Formellt har jag nu samma tjänst som då, men företaget har gått igenom flera olika omorganisationer och min tjänsts innehåll har ändrats om och om igen. Fyra månader arbetade jag på huvudkontoret i Basel. En tid som framförallt var omvälvande på ett mycket privat sätt.

Precis innan jag åkte till Basel hade jag börjat äta enligt GI-modellen och där promenerade jag dessutom väldigt mycket. Redan i Basel lade jag upp min första profil på en internetdejtingsida. Och den här gången, när jag i princip kommit ner i ”normala” klädstorlekar vågade jag ta steget från chattande till att faktiskt träffas i verkligheten också. Allt tack vare någonting som hände i Basel.

Jag dejtade en hel del män. En del möten lämnade båda parter oberörda. Ibland blev jag förälskad, men inte mannen. Ibland tvärtom. Ibland fanns nog passion, men förståndet sade att något mer kunde det inte bli. När jag bestämt mig för att i min ålder, eller om det var sådan jag var, var det nog så, att jag kunde ha roligt och dejta, men att någon relation skulle jag inte hitta så träffade jag Steven.

Steven och jag hade vår första dejt den 7 juni. Vi åkte upp till min familjs stuga utanför Örnsköldsvik och firade midsommar tillsammans. Sedan dess har det bara varit vi på något underligt sätt. Vi är nog väldigt olika på många sätt, men vi kommunicerar bra och trivs tillsammans. Förhållandet har hunnit bli mycket vardag nu, och jag irriterar mig på just såna småsaker som jag som singel svor på att jag minsann aldrig skulle irritera mig på om jag fick turen att hitta någon att tycka om som tyckte om mig tillbaka. Men fortfarande ibland ser jag på Steven och blir sådär pirrigt glatt förvånad över att jag har honom i mitt liv.

Så i slutet av det här decenniet, när jobbet kändes etablerat och invant, började jag skriva den här bloggen. Egentligen var meningen att bloggen skulle vara en hjälp för mig att gå ner i vikt igen. Så blev det inte. Men jag tror att jag har lyckats skriva något nästan varje dag. Jag har upptäckt flera andra bloggar att läsa, något som tillför mycket till min vardag. Dessutom är det tack vare bloggen som jag fick vara med och skriva i en bok – inte bara det bästa som hänt det här året utan något som definitivt hamnar på topplistan för hela decenniet.

Under det här decenniet fick även min syster två barn: Matilda och Viktor. Min vän Malin fick två pojkar: Erik och Johan. Det föddes säkert massor med barn under den här tiden, men Isabella, Linnea, Matilda, Viktor, Erik och Johan är de jag känner bäst och mina absoluta favoriter.

När jag går igenom årtiondet på det här sättet inser jag att det nog inte varit så tokigt ändå. Men det senaste arbetsåret har kännts som tre så jag är mer än glad att avsluta 2009. Även om jag egentligen inte känner mig redo att ta nya friska tag ännu. Men jag ser faktiskt fram emot den här nyårsaftonen och har ytterligare tre dagar på mig efter det att bygga upp en positiv attityd inför det nya arbetsåret.

Så jag önskar alla ett gott slut på 2009 och en god början på 2010.