Jultrafik

Resan ner till Älmhult gick egentligen väldigt bra. Vägbanorna var rena och det var inte alltför mycket trafik. Vi såg i och för sig någon bil som åkt av vägen och en krock i motsatt riktning av motorvägen, men ingen av dem verkade så allvarlig. Och resan tog precis så lång tid som vi, och den elektroniska GPS:en beräknat.

I förmiddags när vi lämnade Älmhult regnade det där, men vi hade inte åkt mer än 1,5 mil innan det fortfarande låg snö på vägen och vi såg en bil som precis åkt ner i diket. Den hade färdats i vår riktning men hamnat i diket på andra sidan vägen. Ju närmare Jönköping vi kom, desto sämre blev väglaget och trafiken tätnade till köer.

Regnet blev till snö och köerna blev långsamma, inte bara när några plogbilar lade sig i täten. Någonstans mellan Linköping och Norrköping klev hastigheterna iallafall över 80-strecket, men resan tog betydligt längre tid än vi hoppats. Vi såg själva två avåkningar och två kollisioner – en med ett mitträcke och en mellan två bilar. Och mötte förutom det två ambulanser med blåljusen på.

När mörkret föll blev det jobbigare för Steven att hitta en bra position för bilen på den ojämnt uppkörda bilbanan. Men den dubbla, långa raden av bilar framför oss blev till en röd julslinga som faktiskt ledde oss hem helskinnade till slut.

Sämsta bilpassageraren någonsin

När vi hade möte på Arlanda den 17:e december, då när snökaoset gjorde sin entré, pratade vi lite om flygrädsla. En av kollegorna är mycket flygrädd, i övrigt upplever jag honom som en både logisk och modig människa så jag frågade honom om han kunde förklara varför han var så rädd.

Han var väl inte helt säker, men menade att det troligen var bristen på egen kontroll. Jag är ju inte rädd för att flyga, inte heller för att åka tåg. Jag upplever inget som helst obehag av att inte ha någon kontroll över de farkosternas framfärd. Men när jag åker bil är det helt annorlunda.

Steven och jag har ju skojat förut om att han inte behöver någon GPS eftersom han har mig. Men båda dessa resor, ner till Älmhult och sedan hem igen har jag varit en synnerligen obehaglig GPS. Jag har inte nöjt med att ge vägbeskrivningar utan också klagat på bristen på avstånd till bilen framför, om inte helljuset satts på snabbt nog, att jag upplevt det som att bilen svajat hit och dit på vägbanan med mera.

Sanningen är ju att Steven är väldigt bra på att köra bil, och att jag egentligen litade mer på honom i det väglag som rådde än mig själv. Men jag kunde ändå inte låta bli att vara hyperkänslig och rädd och då kunde jag inte heller vara tyst. För några timmar sedan var jag helt bestämd i att det här var sista gången han och jag åkte på bilresa tillsammans.

Den känslan har börjat lägga sig nu och jag funderar istället på hur jag ska kunna botgöra mitt dåliga beteende. Vi får väl se om jag hinner komma på något innan även den känslan faller i glömska.