Dags för senilsnöre?

Jag har nästan alltid glasögon på mig. Anledningen till att jag behöver glasögon är astigmatism eller brytningsfel. Första gången jag fick glasögon fick jag dem som arbetsglasögon eftersom optikern menade att det bara var när jag ägnade mycket tid över datalistor eller datorskärm som jag behövde dem.

Men allting blev ju så mycket skarpare med glasögonen på att det blev att jag hade dem på mest hela tiden. Och jag tror att jag gjorde mina ögon lata så nu känns det inte som att jag ser alls om jag inte har dem på mig. Det är därför bara när jag känner mig väldigt fåfäng, alltså vid fotografering, till fester och ute på lokal som jag inte har mina glasögon på.

Och på morgnarna. Det går ju liksom inte ihop med aktiviteter som dusch, hårtvätt, ansiktstvätt och så vidare att ha glasögon på. Och då kan jag nästan glömma att jag inte har dem på mig. Eller om jag glömmer att jag behöver glasögon. I vilket fall som helst händer det ofta, som i morse att det inte är förrän jag precis ska gå ut genom dörren som jag inser att någonting saknas – glasögonen.

Och då, när jag ska hitta dem, är det väldigt uppenbart att jag behöver dem. Speciellt nu när det fortfarande är om inte mörkt så iallafall dunkelt vid den tiden. Det tar säkert inte så lång tid som det känns att leta rätt på dem, jag bor ju ändå bara i en trea, men det kan vara väldigt frustrerande när jag redan känner mig stressad.

Så jag funderade på att skaffa mig ett senilsnöre. Glasögonsnodd heter det väl egentligen. Det finns faktiskt en del helt acceptabla, nästan snygga sådana nuförtiden. Men så slog det mig att glasögon i snodd inte heller bör få följa med in i duschen och då kvarstår ju problemet.

Fast jag vet inte vilket som är det egentliga problemet. Att jag ser dåligt eller att jag har så dåligt minne att jag inte kan komma ihåg var jag lagt glasögonen?

Lucka 15: Bangkok Tattoo av John Burdett

Jag har förstått att många väljer att fly det nyckfulla och kylslagna svenska vädret för ett jullov i Thailand. Så jag tänkte att det kunde vara passande att rekommendera en deckare som utspelar sig i Bangkok. Själv har jag aldrig varit i Thailand så kanske är det därför den här boken kändes så exotisk för mig.

För jag tror att det till stor del var det som gjorde att jag tyckte om den. Jag var tvungen att kliva utanför mina egna referensramar och acceptera ett helt annat sätt att tänka. Inte bara det våld som finns i boken utan också mycket annat kan upplevas som omoraliskt, om inte direkt brottsligt. Så här skrev jag om boken när jag precis läst den:

Hela boken är skriven i en bedrägligt lättsam ton; jag häpnar och upprörs när jag läser om poliskorruption, prostitution, barnarbete, och droghandel men måste samtidigt le. Ingenting tycks härröra från något som kan liknas vid ondska; istället är det överlevnad, affärsverksamhet eller kärlek i kombination med galenskap som ligger bakom allt som sker.

Just den här boken finns inte på svenska, men den första i serien Bangkok 8 har översatts och ges ut av Forum Bokförlag

Bangkok Tattoo hos AdLibris