Dead Tomorrow av Peter James

dead-tomorrow-350Ett fartyg som muddrar botten av den Engelska kanalen utanför Brighton får upp en människokropp. När polisdykare undersöker fyndplatsen hittas ytterligare två kroppar. Alla tre är tonåringar och alla tre saknar flera vitala organ.

Kriminalintendent Roy Grace trivs med livet för första gången sedan hans fru Sandy försvann för nio år sedan. Hans karriär är på rätt väg igen och hans förhållande med Cleo utvecklas på ett mycket positivt sätt.

Men det här fallet kräver hela hans uppmärksamhet. Utredningen leder både mot Östeuropa och Tyskland och olaglig handel med människor och organ.

15-åriga Caitlin Beckett i Brighton behöver en levertransplantation, men hon har en ovanlig blodgrupp och sjukvården verkar inte kunna hitta en ny lever i tid.

Caitlins mamma Lynn är desperat att rädda sin dotter och kontaktar en organisation som garanterar att Caitlin ska få en lever i tid. Om bara Lynn kan få fram 250 000 pund.

———————————

Det här är den femte boken med Roy Grace och hans team. Jag har tyckt om alla böckerna. Peter James är skicklig på att både skriva en komplicerad och intressant historia, och ge sina karaktärer djup. Men kanske framförallt på att bygga in spänning och en kamp mot klockan som får läsaren att vilja läsa snabbt för att få veta hur det ska gå.

I den här boken blir spänningen extra påtaglig eftersom både familjen Beckett och polisen för en kamp mot klockan. Det utfall de båda lägren önskar sig står dock i konflikt med varandra. Å ena sidan tycks den rätta utgången självklar, men när jag försöker sätta mig in i Lynns situation blir det inte lika självklart längre.

Jag rekommenderar Peter James serie med Roy Grace. Jag är själv glad att jag läst dem i kronologisk ordning eftersom karaktärerna och deras liv verkligen förändras under seriens gång.

Peter James officiella hemsida

Peter James har en sida på svenska om den första boken med länkar till sitt svenska förlag och artiklar i Aftonbladet och Metro.

Mitt tak är grannens golv

Grannarna ovanför har två små barn. Det hörs inte så mycket.

För det mesta hör vi bara lite glatt dunsande från springande barnfötter.

Men ibland när vi sitter här på kvällen hör vi en rejäl duns uppifrån.

Då brukar vi titta på varandra och säga:

Nu föll någon ur sängen igen!

Jag kan inte minnas att jag brukade trilla ur sängen när jag var liten.

Vilket ju är tur eftersom jag sov i överslaf lite då och då under min uppväxt.

Men om det var så att jag gjorde det. Och slog i huvudet.

Så skulle ju det kunna förklara en hel del.