Tomheten och nervositeten

I flera månader har jag arbetat på ett fritidsprojekt. Det har betytt en hel del läsande och efterforskningar. Resultatet skulle bli en text på minst 20 000 tecken.

Först trodde jag att det skulle bli svårt att komma upp i 20 000 tecken, men det visade sig förstås att problemet snarare blev att komma ner i det omfånget. Som tur är fick jag veta att den begränsningen inte var så strikt utan att det fanns utrymme för lite mer.

Under tiden som jag jobbat med det här har det inte varit så svårt att ta en paus och till exempel läsa en bok. Jag behövde få lite distans till projektet för att kunna se det med nya ögon igen.

Jag hade en idé om vilken ton jag ville att min text ska ha, samt vad jag vill förmedla och uppnå med texten. Jag hade också tänkt ut hur jag ville att texten skulle flöda. Jag ville inte ha ett strikt logiskt och kronologiskt flöde utan ville att fokus skulle skifta lite för att sedan knytas ihop på slutet.

Sedan kom själva skrivandet. Först skrämmande, sedan roligt och stimulerande. Därefter redigerade jag texten vilket var svårt. När jag kommit fram till en version som jag på det hela taget tyckte nått dit jag ville skickade jag den till några för att få deras synpunkter. Några som läser mycket och som på olika sätt arbetar med texter.

En person som arbetar med PR och kommunikation var på det hela taget positiv och sparsmakad med kommentarer. En annan som arbetar som copywriter skickade tillbaka texten med så mycket ändringar att jag tyckte att alltihopa lyste rött. Plötsligt försvann hela mitt självförtroende.

En del av mig ville acceptera alla ändringsförslag, men en annan var fortfarande övertygad om att texten uppnådde det jag ville. Så jag ägnade mycket tid åt att läsa igenom ändringsförslagen och bestämma mig för hur jag skulle redigera texten för att fortfarande låta det vara min text samtidigt som jag gjorde den bättre genom att använda de stilistiska tips jag fått.

Det var väldigt svårt att sluta redigera, att bestämma sig för att nu var den slutliga versionen färdig, men i morse skickade jag iväg texten. Så nu känner jag mig tom. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Och jag är nervös också. Nervös för att de ska tycka att min text bara är skräp. Så nu kan jag plötsligt inte koncentrera mig på att läsa.

Som tur är har jag från och med imorgon en riktigt intensiv jobbvecka framför mig så jag har iallafall inte tid att sitta och oroa mig på jobbet. Jag får försöka komma på något annat att göra på kvällarna och helgerna nu. Städa kanske? Nej, då blir ju Steven sysslolös och så kan vi inte ha det.