Mellansäsong

Jag har svårt att komma iväg till jobbet just nu. Morgonrutinerna framskrider med bra fart ända till jag ska sätta på mig kläder. Då blir jag stående lamslagen i klädkammaren och låter blicken glida över alla kläderna där i hopp om att dagens perfekta outfit ska dyka upp.

Det är inte riktigt sommar längre. Men det är inte heller riktigt höst. Det känns som om hur jag än klär mig så blir det fel. Sätter jag på mig sommarkläder blir det en gråmulen, blåsig och ganska kall dag. Har jag valt lite mer höstbetonade kläder strålar solen så småningom från en klarblå himmel och det är varmt.

Dessutom har jag haft en lång period när jag klätt mig ganska ledigt. Nu är jag helt plötsligt sugen på mer formella jobbkläder; en snygg kostym som jag bara behöver kombinera med olika toppar till exempel. Det vore verkligen skönt också med tanke på att jag har en hel del tjänsteresor framför mig och det skulle underlätta packandet något enormt.

Det finns en risk att jag måste ägna helgen åt att redigera ett arbete som jag arbetat länge med och som ska levereras senast på tisdag. Men om det inte tar hela helgen är det jag som ger mig ut på klädjakt. Det borde väl inte vara så svårt att hitta en snygg kostym i en snygg färg som passar till mycket och med en skärning som får mig att se 15 kilo smalare ut?

Vinkling

hetsjaktJag har läst några tidningsartiklar igår och idag som fått mig att fundera på frihet, eget ansvar, skyldigheter, och samhälleliga skyddsnät, men kanske framförallt journalistisk vinkling.

”Heidi är ett offer för snabba lån”, påstår Expressen. När jag läser artikeln tycker jag snarare att Heidi verkar vara ett offer för lågkonjunkturen och bristen på samhälleliga skyddsnät. Jag får en känsla av att kronofogden skulle ha dykt upp och soffan blivit såld även om hon inte tagit SMS-lån.

Inte för att jag är någon förespråkare av SMS-lån; verkligen inte – jag håller med Johan Wallqvist när han uppmanar alla att vägra ta SMS-lån. Jag tyckte det var synnerligen obehagligt när radion svämmade över av reklam för olika SMS-lån.

Men jag anser att det är mitt och alla andras eget ansvar att sätta sig in i villkoren och konsekvenserna av våra val. Det är lika lite SMS-låneföretagens fel att folk ruinerar sig på deras produkter som om Louis Vuitton skulle bära skulden om jag ruinerade mig genom att köpa för många av deras produkter. Eller att det kreditföretag som jag var dum nog att låna pengar av när jag var yngre skulle klandras för att jag fick det svårare och svårare att ordna upp min ekonomi på grund av deras höga räntor. Det var mitt fel som inte insåg att jag bara förvärrade min situation genom att låna pengar därifrån.

Om majoriteten av de som hamnar hos kronofogden på grund av att de lånat pengar snabbt och lätt lånat för att konsumera mer än de egentligen har råd med vill jag bara säga – Skyll er själva! Om majoriteten verkligen är människor som Heidi som drabbats av olyckliga omständigheter skulle jag önska att journalisterna fokuserade mer på varför vårt samhälle inte har något skyddsnät för sådana situationer.

Så läste jag i DN igår att Stockholms stad inför rökförbud under arbetstid.  Enligt artikeln beror det på klagomål från äldre som tas om hand av äldreomsorgen och föräldrar till barn i förskolor, men  Folkhälsoinstitutet har precis gått ut med att en kommunalanställd rökare kostar kommunen 45 000 kronor om året. Förbudet ska införas från 1 maj nästa år och stadens bolag, förvaltningar och nämnder kommer att erbjuda rökavvänjningsprogram till sina anställda.

Jag tänker inte igen ta upp de vetenskapligt bevisade farorna med rökning och hur tobak antagligen inte varit lagligt om det upptäckts under modern tid (hoppsan, nu gjorde jag visst det iallafall). Nej, jag ville kommentera ett uttalande i artikeln:

Abdo Goriya (S), ledamot av fullmäktige, ordförande i socialnämnden och rökare av ett paket cigarretter om dagen, tycker att förbudet är integritetskränkande.

– Politikerna ska inte lägga sig i mina rökvanor och laster. Det är något jag själv måste ta ställning till. Jag är förvånad över att den borgerliga majoriteten fattar ett sådant här beslut samtidigt som de talar om individens valfrihet.

Förlåt mig, men politikerna lägger sig ju i våra vanor och laster hela tiden. I det här fallet är det ju dessutom politikerna i deras egenskap av arbetsgivare. I en blogg läste jag att alla andra ju också tar raster. Visst är det så, men om jag ska döma från de arbetsplatser jag varit på så sitter rökarna med oss andra och dricker kaffe och sedan går de ut och röker. Plus att de tar fler raster för att enbart gå ut och röka.

Ponera att en rökare går iväg och röker 4-6 gånger per arbetsdag. Det tar minst tio minuter varje gång; en rökande chef påstod på möten att det tar sju minuter att röka en Marlboro och gav oss därför tio minuter långa raster – man måste ju ut och in också. Vi bjuder på rökpausen i samband med lunchen men pratar då ändå om 30-50 minuter arbetstid som ägnas åt rökning. Det är över sex timmar i veckan. Om jag ägnade sex timmar av min arbetstid i veckan åt att läsa deckare och min arbetsgivare protesterade mot det tror jag att jag skulle få det svårt att hävda att de ägnade sig åt hetsjakt på läsare.

Kom inte och säg att läsning inte är lika beroendeframkallande som rökning. Läsning är min största last och jag är säker på att jag skadar mina ögon genom att läsa i tid och otid, även när ljuset är otillräckligt. Men jag skadar iallafall ingen annan. Ibland läser jag på lunchen, men aldrig på arbetstid – som jag fattade det får jag lön för att jobba ett visst antal timmar per dag, inte för att läsa deckare. Ännu; jag letar fortfarande efter det jobbet.