Från Bolero till Hammerfall

Igårkväll var det riktigt trevligt att höra musiken från scenen på Götaplatsen. Då avslutades kvällens program där med balett till Ravels Bolero. Riktigt avkopplande.

Ikväll är det Hammerfall, det vill säga hårdrock. Inte lika rogivande. Eftersom jag ändå inte kommer kunna sova förrän de slutat spela funderar jag på om jag ska gå dit och se om Joacim Cans har sina röda träskor på sig.

Fast till och med festglada Göteborgare skulle kanske titta snett på en nollåtta i pyjamas? Jag stannar nog här på rummet iallafall.

När surpuppan log

Idag fick vi lyssna till en härlig och inspirerande föreläsning. Föreläsaren heter P G Wettsjö och han föreläste för oss om kommunikation. Ingen PowerPointpresentation utan fyra blädderblock och ett utnyttjande av hela sin kropp, sin röst och ansiktets minspel. Allting uppblandat med roliga anekdoter och skämt.

Han höll mig trollbunden medan han pratade om problemet att vi bara klarar att tala 200 ord i minuten medan mottagarens hjärna hinner tänka 2000 ord i minuten.  Han beskrev trappan från omedveten oförmåga, till medveten oförmåga till medveten förmåga och slutligen omedveten förmåga. Om hur svårt det är att bryta vanor.

Han pratade om hur vårt humör påverkar hur vi kommunicerar – både hur vi förmedlar och tar emot kommunikation. Vårt humör, självförtroende och kulturen omkring oss. Hur vi dömer och fördömer; när vi lyssnar på någon är det inte vad den personen säger som vi framförallt tar till oss utan hur personen ser ut och hur han låter när han pratar.

Men framförallt tog jag till mig att jag måste våga försöka förändra mig. Om jag inte vågar ta risken att misslyckas kommer jag aldrig att lyckas. Och att jag inte behöver låta andra bestämma hur jag ska må.

För att jag inte ska glömma allt det här ska jag köpa boken När surpuppan log som P G Wettsjö skrivit tillsammans med John Steinberg. Kan jag inte lära mig att få någon annan surpuppa att le kanske jag kan lära mig själv att göra det lite mer och oavsett hur andra bemöter mig.