Bomber och raketer

fyrverkerierÄven i år har ett flertal skadats av nyårsraketer, bland annat fick en 12-årig pojke en raket i ögat efter att en så kallad raketkista trillat omkull.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i smällare och fyrverkerier. Ja, det vill säga, jag tycker att fyrverkerier är väldigt vackra – på avstånd. Men nära inpå tycker jag att de är otäcka.

I år betraktade Steven och jag fyrverkerierna på TV och i trygghet på balkongen. Men förra året tog vi med oss en liten champagneflaska och två glas och gick till Sankt Eriksbron. Till en början kändes det riktigt festligt; det samlades fler och fler människor och man såg fyrverkerier i alla riktningar runt omkring sig.

Men många hade också med sig egna pjäser. Vissa surrade fast rör i nätet på brons räcke; det fungerade hyfsat bra. Vissa ställde raketer i flaskor som stod mot räcket; det kändes inte så bra. Men det var när vissa ställde raketkistor i körbanan som jag bad Steven att vi skulle gå därifrån. Det körde nämligen fortfarande bilar och bussar över bron, och det var just när en buss körde förbi som en välte och började skjuta iväg raketer i sidled utmed gatan.

Jag kan inte förstå varför vissa inte kan, eller inte vill tänka på olika möjliga händelseförlopp och följder av sitt handlande. Samma människor som tror att det värsta som kan hända om man kör onykter är att man blir tagen av polisen kanske?

Åh, Mr Darcy!

Idag har jag återupplevt goda minnen. Min vän Malin är mycket förtjust i 1800-talslitteratur och i synnerhet Jane Austen. För några år sedan bodde Malin hos mig i tre månader och då ägnade vi många kväller och vissa helgdagar åt att titta igenom hennes videosamling. Bland annat såg vi den sex avsnitt långa Pride and Prejudice med Colin Firth som Mr Darcy. Idag har jag sett den igen. TV4 Guld visade alla sex avsnitten. Helt perfekt för en Nyårsdag; vackert foto och fina kläder, många och varierade karaktärer – vissa balanserande på gränsen till karikatyr, intressant och välformulerad dialog. Och så den stilige och korrekte Mr Darcy. En mycket bra början på 2009.

Kategorier TV

Fyra rätt, ett fel – sanningen

Dags att avslöja sanningen om mina fem påståenden i Finn ett fel.

  1. Jag har sålt en leksak till Kungen och Drottningen som Prins Carl Philip skulle få i julklapp, trots att jag försökte påstå att han inte var tillräckligt gammal för just den leksaken. “Han är mogen för sin ålder” sa Kungen.
    Det här är sant. Jag hade sommarjobbat på Stor & Liten i Gallerian mellan högstadiet och gymnasiet och nu i julhandeln skulle jag få förtroendet att arbeta på golvet. Helt plötsligt när jag vände mig om stod Kungen och Drottningen där och frågade om ”mina” produkter. De tog med sig en av produkterna och gick därifrån och jag började andas igen och vände mig om efter andra kunder. Då kände jag en hand på min axel – det var Drottning Silvia som undrade om jag kunde hjälpa dem att hitta en skolväska till Viktoria. Jag tänker på det ibland, hur fantastiskt det var att de bara dök upp sådär, mitt bland alla andra kunder med två livvakter i diskret sällskap.
  2. På min första konferens bröt jag benet på dansgolvet. En läkare kände på benet och trodde inte att det var allvarligare än en stukning så det tog mer än två dagar innan jag blev röntgad och gipsad.
    Också sant; det var sista kvällen och jag tror att problemet var att jag var spik nykter. Dansgolvet hade nämligen två nivåer, men med samma trägolv så jag såg inte det i det blinkande diskoljuset och kände bara hur golvet försvann. Hade jag varit full hade jag väl bara ramlat på rumpan, men jag försökte rädda situationen och det slutade med att jag satte mig på benet.
  3. En gång när jag bodde på hotell i London gick brandlarmet när jag stod i duschen och hade precis schamponerat håret. Jag har således sprungit i brandtrappor från våning 8 ner mot gatuplan beväpnad enbart med en duschhandduk och min handväska.
    Inte riktigt sant, visst gick brandlarmet när jag stod i duschen med schampo i håret, men jag tänkte att ”jag dör hellre än springer naken nerför 8 trappor och ut på Oxford Street” och under tiden som jag försökte bli torr och få på mig kläder tystnade larmet. Jag ringde receptionen och fick det lugnande beskedet att det inte var något riktigt larm. Efteråt har jag undrat hur jag kunde tänka så tokigt, och när brandlarmet gick när jag bodde på hotell i Manchester gick jag verkligen ut, men då hade jag å andra sidan kläder på mig redan.
  4. Jag plockade en gång upp en liftare, en prydlig kvinna i blå ullkappa och röd handväska på motorvägen utanför Nyköping. Väl inne i bilen berättade hon att hon var på rymmen från psyket.
    Två gånger i mitt liv har jag plockat upp liftare och båda gångerna har jag ångrat det. Den här damen såg som tidigare nämnt mycket prydlig ut och jag tänkte att jag måste passerat en stillastående bil utan att tänka på det. Att hon behövde lift till en telefon eller bensinstation. Även när hon började prata om att hon var på rymmen från psyket gav hon inget direkt farligt intryck men jag släppte ändå av henne så fort jag kunde. Jag ringde sedan till den avdelning hon påstått sig vara på rymmen ifrån. När jag frågade om någon rymt ville de inte svara, så jag sa bara att det inte intresserade mig egentligen men att jag precis släppt av en liftare som påstod sig ha rymt från dem bara så att de visste. De tackade för informationen och så la vi på.
  5. I samband med en deckarkongress i London slutade kvällen med att tre andra, jag och en av mina favoritförfattare; John Connolly gick på pub och drack öl. “Has she no off-button?” frågade Connolly uppgivet sedan jag bombarderat honom med kärleksförklaringar och frågor.
    Visst kändes det som en dröm! Förutom att jag var så nervös att jag babblade så mycket om hur bra han och hans böcker var att han frågade om jag inte hade någon av-knapp; det kändes pinsamt. Jag var så otroligt lyckligt lottad att när jag flyttade till London kände jag redan några som drev en deckarspecialiserad bokhandel där via nätet. Genom dem fick jag vara med på flera boklanseringsfester och blev presenterad för många av mina favoritförfattare.

Tack till Lady Stalker, Tant T och Smultron för att ni gissade. Steven gissade offline och han sa direkt att ”aldrig att du sprang ut med bara duschhandduk och handväska”. Men han känner ju mig.

Lady har ju redan lagt ut sin variant; kanske någon av er andra också vill lägga ut er egen Finn ett fel. Jag lovar att gissa. 🙂

Xbox, allright!

Steven och jag bestämde oss för att ha en Nyårsafton för oss själva. Så vi köpte ett Xbox 360 för att ha något att roa oss med. Tanken var att vi skulle köpa Lips och vråla oss in i det nya året, men överallt där vi försökte få tag i det var det slut.

Så istället har vi övat upp oss på konsolen med spelen som följde med; Steven har kört motorcykel och jag har spelat Bejeweled och Hexic. Steven tog också en tur till Las Vegas och försökte lösa ett fall åt CSI teamet.

Sedan blev det allvar och vi tog på oss Indiana Jones hatt och snärtade med piskan för att hitta skatter och ta oss levande tillbaka. Det var svårt som tusan, och vi körde båda fast på samma plats.

Men roligt var det.

xboxallrightsmall

Och om någon undrar över titeln på inlägget kommer det från något min morbror brukade säga, nämligen

Yes box, allright!

Jag gjorde en sökning och hittade en rolig artikel om uttryckets möjliga ursprung och hur olämpligt det är att använda det utomlands i Svenska Dagbladet.