Att gå en mil i mammas skor

När jag var liten och familjen skulle packas in i bilen för att åka iväg på långresa brukade jag bli irriterad på min mamma. Hon blev ju -aldrig- klar. Allting var inpackat i bilen, oftast även vi barn och pappa. Det enda som fattades för att vi skulle komma iväg var mamma.

På julafton i år fick jag plötsligt uppleva situationen från mammas perspektiv. Steven stod väl inte direkt och stampade i hallen, men han hade packat in alla våra grejor i bilen och väntade bara på att jag skulle bli klar. Och egentligen var jag också klar; jag var klädd, sminkad och mina saker var ihopplockade och nerburna till bilen.

Men det jag såg nu, som jag inte såg då, och ingen annan i min familj heller utom mamma, var att det behövdes plockas undan från diskbänken. Att strykbrädan och strykjärnet behövde ställas bort. Och så vidare.

Hela tiden som jag for omkring som ett skållat troll och donade önskade jag att jag kunde gå tillbaka i tiden, hoppa ur bilen och hjälpa mamma istället för att sitta och sura. Eller att jag sluppit den här otäcka vuxenbacillen som gjort att jag plötsligt såg alla saker som behövde åtgärdas.