Eventuella läsare som mår illa av eget beröm bör hålla för ögonen nu, men faktum är att jag vet en hel del om deckare.

Jag började läsa kriminallitteratur i ganska tidig ålder, vilket var otäckt länge sedan, och har plöjt igenom hela sortimentet på deckarhyllorna på biblioteken i Örnsköldsvik, Vallentuna och Linköping. Min bekantskap med deckargenren blev därför bred och jag har läst nästan alla som listas som klassiska deckarförfattare.

När jag övergick till att köpa mina böcker själv begränsades mitt läsande något, delvis beroende på vad som fanns att tillgå i bokhandeln och delvis på grund av den smak jag själv utvecklat. Men jag försöker fortfarande vara ganska bred i mitt läsande, både inom och utanför deckargenren.

Så när jag såg rubriken ”Vad vet du om deckare?” i DN tänkte jag att här är ett test som jag borde göra bra ifrån mig på. Och visst – det gick hyfsat bra. Men var det verkligen ett test på kunskaper om deckare? Testet bestod av sju frågor; tre av dessa frågor handlade om filmversionerna av deckare och vem som spelat eller inte spelat en specifik roll. Två av sju frågor handlade om Sjöwall/Wahlöös Beck-serie. Tre frågor handlade om deckare skrivna de senaste fem åren.

Sedan lade Deckarhuset ut en lista på 50 deckare där man skulle pricka av hur många man läst. En skala talade sedan om ifall man surfat in på fel sida, bott utomlands eller blivit godkänd. De var visserligen generösa och gav godkänt om man läst 6 av de 50 listade. Men som ett av ”betygen” antyder bestod listan enbart av svenska deckare. Och inte av femtio olika deckarförfattare utan 16 författare fick med tre titlar vardera.

Jag tror att jag lyckades få ”Väl godkänt” men jag var lite irriterad redan innan jag började räkna eftersom listan började med Stieg Larssons tre böcker och därefter tre av Liza Marklund. Jag hade hoppats att Deckarhuset var en blogg för mig, men listan antydde att jag måste koncentrera mitt läsande till nutida svenska deckarförfattare för det. Det konstiga är att hittills har Deckarhusets innehåll varit mer varierat än så.

Så nu är frågan – Ska jag sätta ihop vad jag anser vara ett verkligt test på deckarkunskaper eller ha en adventskalender med ett deckartips per dag?

Trots att jag varit sjuk nästan hela den här veckan har jag varit uppstigen och påklädd innan klockan 7 varje dag.

Vi har nämligen haft hantverkare i huset. Hantverkare som vi var tvungna att lämna nycklar till i början av veckan och som skulle ha tillgång till lägenheterna mellan 7 och 17 varje dag.

Och jag är inte typen som känner mig bekväm att ligga i sängen eller sjava omkring i pyjamas när det när som helst kan komma in okända människor, antagligen karlar.

Så imorse hade jag min egen version av ”morgonstund har guld i mun”. Jag låg kvar i sängen. Jag var vaken och pigg redan runt halv åtta, men låg kvar i sängen och bara mös till 10.30.

Det är vad jag kallar livskvalitet. Men sedan ringde Stevens dotter och sa att hon skulle dyka upp om ungefär 20 minuter och då blev det bråttom istället.

Så nu är jag duschad och klädd. Håret är tvättat och jag har till och med sminkat mig. Vi ska ut på stan och göra av med löningen.

Och hantverkarna? De kom inte förrän på fredagen någon gång när jag redan var på jobbet. Men de är inte färdiga så hela nästa vecka igen kan de bara dyka upp. Någon gång mellan 7 och 17.

Bunny Munro har höga tankar om sig själv. Han menar att han kan sälja vad som helst till vem som helst. Att han är stilig och karismatisk nog att få vilken kvinna som helst i säng.

Och han gör verkligen sitt bästa för att leva upp till sin självbild. Han är resande säljare av hudvårdsprodukter och är notoriskt otrogen mot sin fru.

Men när hon tar livet av sig och han plötsligt står ensam med sin nioårige son, Bunny Junior, rasar hans värld och självbild samman.

Han tar sonen med sig och flyr hemmet för en resa på jakt efter sitt gamla jag och liv.

———————————

Jag ville verkligen tycka om den här boken. Men hur mycket jag än försöker går det inte riktigt.

Att läsa den här boken är som att se världen genom ett fisköga eller en flaskbotten. Det går att urskilja vad saker och ting föreställer, men allting är förvrängt, vissa aspekter förstorade, andra förminskade.

Bunny Munro är en riktig mansgris som fantiserar om kvinnors kroppar och könsorgan. Han super, använder droger och röker som en borstbindare. Som han beskrivs, hans kläder och hans pomaderade frisyr, får jag ibland för mig att boken utspelar sig på 50-talet. Men några av de kvinnor som Bunny är fixerad vid är Kylie Minogue och Avril Lavigne.

Språket i boken är i min mening för överdrivet. Till att börja med tycker jag att det är underhållande, men efter ett tag känns det sökt. Uttryck ska skrivas om: i den här boken räcker inte uttrycket ”the shit hit the fan” utan ”the excrement had it’s inevitable assignation with the fan”. Saker och ting, även människor och kroppsdelar ska beskrivas med komplicerade och ibland långsökta liknelser.

Boken har nominerats till ett pris för sämsta sexskildring i bokform. Jag tycker inte boken innehåller några direkta sexskildringar alls, varken bra eller dåliga. Däremot är det ett evigt tjat om kvinnors könsorgan och Bunny drar i och klämmer regelbundet på sitt eget.

Jag kan tillstå att det finns en kärna i boken om förhållandet mellan fäder och söner och om förlust, men det drunknar i allt det andra. Jag är glad att jag läst boken bara för att den är skriven av just Nick Cave, men jag tycker inte att den är tillräckligt bra för att vilja rekommendera den.

Men alla tycker inte som jag:

Johan Werkmäster i GP tyckte att ”Nick Cave har skrivit en provocerande berättelse, nattsvart och galghumoristisk”

Fróði Midjord för Tidningen Kulturen tyckte att ”…faktiskt levererar Cave en oerhört välskriven berättelse om ett tragiskt människoöde”

I bloggen Little Room of Tinyfeist läser jag:

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att boken är bra, eller om jag bara fascineras av den. Jag tror faktiskt att det är det senare, men jag skulle fortfarande rekommendera den.

Officiell hemsida för boken

Boken ges ut på svenska av Forum Bokförlag

Det är inget bra på tv.

Så jag tittar på film på DVD.

”Sex and the city – the movie”

Och gråter.

Jag tror jag äter för lite. För det är inte PMS och så himla sorglig är den väl ändå inte.

Faktum är att jag gråter mest över de lyckliga återföreningsscenerna.

Pinsamt. Tur att ingen vet om det…

Eftersom jag inte varit på jobbet idag heller har jag roat mig med att läsa om hur farligt det är att arbeta.

Att ha en dålig chef är farligt för hjärtat påstår en forskningsrapport av Anna Nyberg, doktorand vid institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska institutet i Solna.

Hon har bland annat jämfört anställdas självrapporterade stress, hälsa och sjukfrånvaro med hur de upplever sina chefers ledarskap. Undersökningen visar att det finns ett tydligt samband mellan chefer som upplevs som dåliga och dålig hälsa.

I studien hade hon kontrollerat för andra konkurrerande orsaker till den dåliga hälsan men inte hittat någonting. Dessutom visade hennes studie att det inte hjälper att så småningom bli av med den dåliga chefen – man fortsätter vara påverkad senare i livet.

Då undrar jag hur tusan de hittat människor till kontrollgruppen, för alla har vi väl haft en chef vars ledarskap vi inte uppskattat någon gång? Fast jag kanske borde läsa studien mer i detalj innan jag raljerar för mycket.

Sedan läste jag om en annan studie som var gjord av stressforskningsinstitutet vid Stockholms Universitet. Den var visserligen bara gjord på män (och varför det kan kvinna undra?) men den visade att om man (SIC!) känner sig orättvist behandlad på jobbet gäller det att säga ifrån om man inte vill löpa högre risk för hjärt-kärlsjukdom.

Min bror har alltid hävdat att många som är framgångsrika karriärister är de som lyckas vara ”smooth operators” på arbetet. Det vill säga de som inte rör om för mycket i grytan. Men nu kan jag alltså meddela honom att han kommer att få deras jobb förr eller senare eftersom det de håller på med kallas ”dold coping” och kommer att ge dem en för tidig hjärtinfarkt.

Jag tror verkligen att stress är skadligt för oss. Och då menar jag inte att ha mycket att göra, det kan vara stimulerande. Nej, jag tror att stress är mer svårdefinierat än så. Jag har iallafall verkligen försökt låta bli att arbeta nu när jag är sjuk, men så kom det förstås ett sms från en kollega som undrade om jag gjort en sak.

Genast kände jag mig stressad och fick ont i magen igen. Sträckte mig efter datorn. Men ändrade mig och skickade istället ett sms tillbaka:

Nej. Jag har varit och är fortfarande sjuk.

Fast sedan, ganska lång senare, öppnade jag iallafall jobbdatorn och gjorde det. För jag tror inte att dåligt samvete är särskilt bra för hälsan heller.

I går morse när jag vaknade kände jag mig lite konstig. Lite lätt febrig, ont i huvudet och konstig i magen. Så jag bestämde mig för att stämma i bäcken och arbeta hemifrån.

Men ju längre dagen gick desto sämre mådde jag. På kvällen hade jag feber på riktigt, huvudet expanderade och krympte i pulserande vågor och varje gång jag rörde på mig mådde jag illa.

Så idag har jag varit sjuk på riktigt. Visst har jag svarat på några mail, och på cirka 10 textmeddelanden från chefen – det första kom mitt i natten eftersom han är i USA på semester – och hjälpt en kollega med en formel i excel.

Men mest har jag slötittat på dåliga tv-program och slumrat. Och jag mår bättre. Jag är fortfarande inte hungrig, eller sugen på någonting – inte ens choklad – vilket måste ses som ett onaturligt tillstånd för mig. Men jag mår inte illa längre.

Det är nog inte svininfluensan. Jag stötte ihop med en granne i trapphuset som är infektionsläkare och hon sa att det är många virus som härjar nu.

Jag kan alltså fortfarande få svininfluensan. Hurra. För jag är fortfarande inte vaccinerad, det är uppskjutet på obestämd framtid eftersom de inte får tag i något vaccin.

Man ska vara försiktig när man önskar sig lite mer spänning i livet. Man vet aldrig vad man får.

Jag har blivit utmanad av Yllet att avslöja 10 saker om mig själv som alla kanske inte vet.

1. En jul för länge sedan fick jag en färganalys i julklapp. Min bästa färg är tydligen postgul. Jag har fortfarande inte ett enda klädesplagg i den färgen. Jag antar att jag sparar mitt bästa jag till ett särskilt tillfälle.
2. Det händer att jag äter rostat bröd med leverpastej och apelsinmarmelad. Samtidigt alltså. Det tycker många är jättekonstigt. Men det är väl inget konstigare än paté med cumberlandsås, eller köttbullar med lingonsylt?
3. Om jag ser en film eller ett tv-program baserat på en bok kan jag sedan inte förmå mig att läsa den boken eller andra böcker med samma karaktärer. Har jag däremot redan läst någon eller några böcker i en serie innan jag ser en film eller ett tv-program med samma karaktärer kan jag fortsätta läsa om dem. ”Min” Kommissarie Morse ser till exempel inte alls ut som tvs version, men jag gillar tv-versionen också.
4. Jag har spelat fiol. Inte särskilt länge. Och av någon anledning protesterade mina föräldrar inte när jag sa att jag inte ville lära mig att spela fiol längre.
5. Däremot protesterade pappa när jag sa att jag ville spela fotboll. Man får så fula knän av det, sa pappa. Jag vet inte om mina knän är så snygga trots att de slapp spela fotboll, men mina menisker är iallafall hela.
6. Jag är svag för snygga förpackningar och kan välja ett visst märke eller köpa något bara för att förpackningen tilltalar mig.
7. Anledningen till att jag har så långt hår är att jag inte tycker om att gå till frisören. Inte för att jag är snål utan för att de alltid vill klippa mitt hår kort. Och jag har låtit övertala mig, jag har haft alla längder från riktigt kortklippt via axellångt till midjelångt under vuxen ålder. Jag kanske passar i kort hår, men det känns inte som jag.
8. När jag var liten lekte jag telefonautomat med en kompis och svalde ett mynt. Jag fick stanna på sjukhus över natten för att bli sövd och få myntet bortplockat. Mamma tyckte det var fruktansvärt att hon var tvungen att lämna mig där alldeles ensam, men det enda jag minns är den vita geggan jag var tvungen att svälja inför röntgen och den blå-vitrutiga sjukhusklänningen jag hade på mig när hon kom för att hämta mig nästa dag.
9. Jag är småljudkänslig. Små ljud som Steven inte ens hör, som till exempel det som lysröret över diskbänken gör, kan störa mig något otroligt. Och vissa ljud som människor gör utan att tänka på det som till exempel äckelharklingar gör mig illamående.
10. Jag har fördomar mot människor som inte har några böcker hemma. Har man böcker spelar det inte så stor roll vad det är för typ av böcker, men människor som inte har några böcker alls hemma gör mig misstänksam.

Nu ska jag utmana tre personer. Jag tycker det skulle vara kul om Anna, Åsa och Smultron ville avslöja 10 saker om sig själva som kanske inte alla känner till.

Jag läste en artikel om Susan Sarandon i SvD och insåg att ytterligare en av mina favoritböcker blivit film.

The Lovely Bones (Flickan från ovan) skrevs redan 2002 av Alice Sebold. Det är en otäck, spännande och alldeles fantastisk bok. 14-åriga Susie Salmon mördas och betraktar sin familj, sina vänner och sin mördare från himlen. Hon förstår mer nu än när hon befann sig på jorden, men inte hur hon ska kunna hjälpa sina kära att gå vidare eller polisen att få fast hennes mördare.

Det kanske är förståeligt med tanke på denna korta beskrivning av boken att den stundtals är spännande som en thriller. Men den är också empatisk, tankeväckande och innehåller en hel del värme och humor. En betydelsefull person i boken är Susies mormor och det är den rollen Susan Sarandon gör i filmen.

Filmen har regisserats av Peter Jackson och ska komma till svenska biografer någon gång i slutet av januari.

Filmens officiella hemsida

Filmens IMDB-sida

Alice Sebold blev själv våldtagen och misshandlad när hon var 18 (en intervju i SvD 2003)

Alice Sebold ges ut på svenska av Brombergs Förlag

Läs INTE Wikipedias sida om The Lovely Bones – den avslöjar hela handlingen!

Jag är gräsänka i helgen. Så jag hade förstås shoppingplaner. Igen.

Men jag vaknade lite för tidigt, långt innan affärerna öppnade så jag tänkte att jag skulle ordna lite grejer på datorn.

Så nu har jag kopierat alla bokrelaterade inlägg till en blogg som enbart kommer att innehålla bokrelaterade inlägg.

Det tog lite tid. Eller rättare sagt tog det så lång tid att det inte var någon idé att åka ner på stan längre.

Jag har därför ägnat resten av dagen åt att jobba lite åt bostadsrättsföreningen, plocka lite här hemma och surfa på nätet.

Bland annat har jag letat recept. Jag har hittat några som jag vill prova. Men jag har också hittat en hel del recept med saffran.

Jag tycker saffran är vackert, och att det ger en vacker färg till mat och bröd.

Men alltför ofta tycker jag att smaken blir för överväldigande.

Jag undviker därför allting med saffran. På restauranger och i mitt eget kök.

Utom lussebröd. Där brukar saffranet sällan lyckas ta över smaken.

Men i lussebröd vill jag förstås inte ha några russin.

Jag trodde inte att jag var särskilt kinkig när det gäller mat, men det är jag tydligen.

Men om jag blir bjuden på något med saffran eller russin i äter jag förstås. Jag kanske inte har ett tillräckligt sofistikerat smaksinne för att uppskatta saffran, men jag är väluppfostrad.

Joe Donovan har skaffat sig ett nytt hem efter att hans förra förstördes i en brand. Hans företag Albion har ett nytt kontor. Eftersom han och de andra delägarna i företaget ser sig som en familj är alla fast beslutna att inte låta den pojke som de tror är Donovans son försvinna ur sikte igen.

Donovans son försvann för många år sedan när han var bara sex år gammal. Donovans envisa sökande och oförmåga att ge upp hoppet om att hitta honom igen har kostat honom hans liv i London och kontakten med dottern. Han hade mödosamt återskapat ett liv för sig själv i sin barndomsstad Newcastle när han fick upp ett spår till sin son. Ett spår som sånär kostade honom hans nya liv.

För att bekosta Albions fokus på hans privata efterforskning och bevakning återupptar han i viss mån sitt tidigare yrke som undersökande journalist. Även Anne Marie Smeaton har återvänt till sin barndomsstad Newcastle och Donovan intervjuar henne för att skriva boken om hennes liv. För fyrtio år sedan när hon var bara elva år och hade ett helt annat namn begick hon ett fruktansvärt brott.

Nu vill hon få en nystart för sig själv, sin sextonårige son Jack och sin partner Rob. Men hon plågas fortfarande av skuldkänslor och får panikattacker med efterföljande minnesluckor. En morgon vaknar hon upp efter en sådan episod med blodiga händer. När hon får veta att en tonåring mördats i hennes kvarter just den natten växer hennes tvivel att hon någonsin ska kunna få ett normalt liv. För att kunna hjälpa henne måste Donovan få fram sanningen om vad som hänt.

——————————

Martyn Waites skulle stå högst upp på min önskelista om jag var förläggare av kriminallitteratur. Hans ämnesval berör alltid väldigt starkt, men han klarar att väva in sin bitande samhällskritik i upplägget av en hårdkokt kriminalroman värdig Raymond Chandler, James Ellroy eller James Lee Burke.

Hans böcker är inga pusseldeckare men erbjuder trots det ofta en intellektuell utmaning. Förklaringen till det som pågår är inte alltid självklar. Några av de tidigare böckerna har varit ännu tydligare inspirerade av den amerikanska hårdkokta kriminalromanen där Donovan och hans kollegor utövat sina utredningar på ett mer fysiskt sätt. Många skulle säkert tycka att hans böcker är alldeles för våldsamma, men jag tycker aldrig att våldet är inkluderat enbart för effekt utan att det på ett trovärdigt sätt speglar en våldsam verklighet.

Jag tycker om Waites böcker på grund av hans språk, hans karaktärer och det faktum att han ofta skriver om något som klubbar en rakt i maggropen. Något jag fortsätter att tänka på och gör att jag också granskar min egen omvärld och funderar på vart tusan vi är på väg. Och om det finns något jag kan göra för att påverka.

Den här boken handlar om hur dagens samhälle brister i sitt omhändertagande av sina barn, något som han berört även i tidigare böcker.

Ett stycke ur Speak No Evil:

‘There’s been worse things done to children by children since what I did. Much worse. And we never learn. We never make things better. Those two kids who killed that toddler, that…’ And here she pauses, like she can’t bring herself to say the name. Like it’ll make it real. Make her as bad as them. ‘You know. There was a big chance then to actually look at the causes of what made the do what they did. A real big chance. As a society. All of us. Look at families, what they do to kids. How people who are supposed to be looking after children are really abusin’ and hurtin’ them. How we can be compassionate and all accept we’ve got a part to play.’ She’s starting to well up now, tears forming at the sides of her eyes. She tries to blink them away. They fall. ‘But we didn’t. The Home Secretary and media just blamed horror films. Ones the kids hadn’t even seen. And then made the kids out to be monsters.’

Tyvärr finns han inte översatt till svenska, men jag rekommenderar hans böcker till alla som tycker om intelligent, hårdkokt kriminallitteratur. Som är beredda att konfrontera de tuffare aspekterna av dagens samhälle och ställa sig de svåra frågorna.

Martyn Waites officiella hemsida

En artikel om Martyn Waites i DN (från 2006)