Kate Reader Diversifierad

Logiskt på ett bakvänt sätt

Kvällens Biggest Loser presenterades i samarbete med Haribo.

Oooootroligt spännande

Den här dagen kommer inte att gå till historien som den mest spännande i mitt liv. Tråkigt och ihärdigt jobbande mest hela dagen.

Men så här framåt kvällen blev det lite mer fart. Steven och jag tävlade som vanligt i På Spåret och det blev en mycket bra match för oss.

Vi brukar alltid vara ganska bra på följdfrågorna, och på musikfrågorna brukar vi var riktigt vassa. Men i dag drog vi hem ordentligt med poäng redan på Vart är vi på väg-frågan.

För en person med både stark anknytning till Ångermanland och en irriterande förmåga att komma ihåg underliga saker, som engelska versioner av svenska ortsnamn, var ”fågelinfluensan” förstås en alldeles för enkel ledtråd.

Resultatet blev i alla fall att Steven och jag vann På Spåret i dag. Fredagen den 13:e kanske inte är så otursbringande trots allt.

Mångalen

I eftermiddags när jag efter en hektisk dag på jobbet äntligen skulle åka hem hängde fullmånen som en stor vackert glänsande skiva precis över husen. Mot en sån där himmel som skiftar i pastelliga versioner av gult, rosa, lila och olika blå nyanser. En sån där himmel som riskerar att se banal ut om man försöker fånga den på något sätt.

Ändå var det en av två tankar som slog mig. Att jag ville hem så fort som möjligt så att jag skulle hinna fotografera detta vackra. Eftersom den andra tanken var att där hängde förklaringen till att jag knappt sov någonting alls i natt. Och bildbevis är ju alltid bra att ha.

Men någon slags konspiration gjorde att tusentals andra trafikanter gjorde allt de kunde för att se till att jag inte skulle hinna hem innan himlen blev för mörk. Så det här inlägget blir utan tjusig illustration.

Jag vet för övrigt inte när jag började bli så här känslig för månens cykler, men nu är det så. Och det är inte roligt alls. Speciellt inte när det infaller när jag ändå är stressad och sliten. Det skulle inte krävas mycket för att jag skulle börja gråta just nu.

Frågan är alltså: Ska jag titta på Slumdog Millionaire på tv i kväll eller inte?

Handuppräckning

Alla som någon gång velat bli flygvärdinna räcker upp handen!

Fast nu skulle jag nöja mig med att få se ut som någon av de tjusiga flygvärdinnorna i tv-serien Pan Am.

Inte som andra

I kväll när alla andra sitter klistrade framför debuten av Breaking News med Filip och Fredrik kommer jag titta på ett tusen år gammalt avsnitt av Mord och inga visor.

Jag tittade inte på Solsidan heller.

Det finns anledning att misstänka att jag inte är riktigt normal.

Skrik som en gris

Jag har inte tittat på det där programmet som visar några stackare i otäckt avslöjande våtdräkter som i fullständigt mörker konfronteras med olika saker. Men jag har ju sett en massa reklam för det.

Så jag kan inte låta bli att undra hur uttagningen av deltagare gick till. Det verkar som ett vinnande koncept är en avvikande kroppsform och förmåga till ihållande, gällt skrikande. En del skriker ju redan innan de ens tagit i någonting.

Nästa fråga jag ställer mig själv blir följdaktligen: Hur skulle jag bete mig i samma situation? Jag skulle säkert darra, rycka tillbaka handen oavsett vad jag kände, kanske till och med kissa på mig av rädsla. Men skrika så där?

Jag tror inte det. Jag skulle nog vilja ha mina öron på spänn efter om det jag förväntades ta i gav några ljud ifrån sig. Så jag kanske inte skulle vara så underhållande på det sättet. Men jag skulle nog se komisk ut i våtdräkt.