Kate Reader Diversifierad

Tillbaka i stan – efter många om och men

Det är när det är dags att åka hem som man förstår varför en del föredrar charterresor. Det ska städas, bäddas nytt, bäras in utemöbler, och stängas ner. Lägg till det att vi inte direkt begränsat vår packning eftersom vi kommit i bil. Samt ett fantastiskt fint väder.

Allting sammantaget kom vi inte i väg förrän framåt åttatiden på kvällen. Vilket inte hade behövt vara så farligt om det inte var för min stressmage. Som insisterade på att den behövde en toalett, mer eller mindre akut, mest hela tiden.

Först stannade vi vid Höga Kusten bron, efter en knapp timmes bilkörning. Därefter i Sundsvall, ytterligare någon timme senare, då även för att Steven skulle få någon mat i sig.

Nästa stopp blev i Glada Hudik, en knapp timme senare. Inte teatern i detta fall utan ett rastställe vid E4-an där de tog fem kronor för ett toalettbesök men i allafall hade öppet.

Efter det tänkte jag stanna i Tönnebro, men då kändes det ganska stabilt i magen så jag sa till Steven att jag nog skulle klara mig till Gävle Bro. Jag började bli less på att stanna så ofta.

Tio minuter innan vi kom fram till Gävle Bro hörde vi radioreklam för hur praktiskt och trevligt det var att ta rast där. Därför var det extra irriterande att både bensinstationen och hela själva Gävle Bro var stängt när vi kom dit.

Jag vet inte om jag kan förklara effekten på en redan nervös mage av att den efterlängtade toaletten inte finns att tillgå. Speciellt eftersom jag visste att det efter Gävle var ont om nattöppna rastställen.

Så det var bara att bita ihop till Uppsala där Steven dirigerade mig till ett ”Alltid öppet” Statoil. När vi väl var framme där var behovet av toalett i det närmaste panikartat.

Steven brukar ibland kritisera mig för att jag tankar för dyrt. Jag tankar nämligen nästan uteslutande på Statoil. Min motivation till det är att jag vill att det ska fortsätta finnas bemannade bensinstationer, bland annat för att jag behöver låna toalett när jag är ute och kör. Och det är alltid rent och fräscht på Statoilmackar.

Men den här ”Alltid öppet” Statoilstationen var bara öppen via en nattlucka. En tjej som arbetade där inne sprang runt och plockade ihop det den som kom dit ville handla. Steven började tanka bilen och jag väntade på min tur vid luckan. Väl framme frågade jag om jag kunde få låna toaletten.

Det kunde jag inte. Jag förklarade att vi kört långt och att behovet var stort. Men hon kunde inte göra ett undantag, släppte hon in en skulle hon vara tvungen att släppa in alla. Vid det laget hade Steven väl hunnit tanka för femhundra kronor, men då sa jag till honom att avbryta.

Barnsligt kanske, men det gjorde mig ursinnig att vi tankade där. Vi hoppade in i bilen igen och Steven visade mig vägen till en Statoilmack vid gamla E4-genomfarten som faktiskt var ”Alltid öppen’.

Jag lånade toaletten och köpte därefter två dyra smörgåsar bara för att på något sätt spendera pengar där jag faktiskt fått den service jag behövde.

Efter det stog vi på och körde faktiskt hela vägen hem. Vi körde in i ett lugnt och stilla natt-Stockholm och kände oss nästan som turister i våra hemmakvarter. Klockan var nu närmare tre på natten.

Jag var alldeles för uppe i varv för att kunna gå och lägga mig, så jag kröp upp i mitt soffhörn och tittade på tv för första gången på nästan en månad. Och insåg att jag inte missat något.

Men soffhörnet var skönt hemtamt, liksom sängen och mina egna kuddar. I morgon ska vi tvätta men sedan får vi försöka hitta på något som gör att det kommer att kännas riktigt bra att vara tillbaka i stan.

13 böcker på bordet

Det blev förresten ingen shopping i dag.

Det blev att jag läste ut en till bok istället.

Nu har jag alltså läst ut tretton böcker på semestern.

Jag vet att det inte är någon allom vedertagen sanning att tretton ska vara ett olyckstal.

Men det känns ändå inte rätt.

Så det blir helt enkelt till att försöka hinna läsa ut en till innan vi åker hem i morgon.