Kate Reader Diversifierad

Arbetsnarkomaner och andra sjuklingar

Det verkade vara väldigt fint väder i dag.

Det såg åtminstone ut så genom fönstret.

Jag har tyvärr inte varit utanför dörren på hela dagen.

Började jobba direkt efter att jag vaknat och har väl egentligen inte slutat ännu.

Jag tar bara en liten bloggpaus.

Steven är sjuk nu. Han har väl fått min förkylning.

Trots det har han faktiskt varit utanför dörren.

Han kände sig nämligen så eländig att han gick till doktorn.

Det hade han inte så mycket för.

Han blev visserligen skickad på lungröntgen men kom hem utan några som helst medikamenter.

Eller diagnos.

Det kanske är för mycket begärt för 500 kronor?

Tur att en av oss jobbar så mycket.

Det går framåt

Jag låter fortfarande som en kråka och dödade väl en mindre skog i form av pappersnäsdukar även i dag.

Men det går verkligen framåt.

Jobbade hela dagen i dag från halv åtta till halv fem, visserligen hemifrån men flera timmar i kombinerad telefon- och videokonferens.

Det är verkligen helt suveränt med Office Communicator där man kan visa sitt skrivbord och jobba i samma fil tillsammans.

I vilket fall som helst har jag inte tagit någon Ipren i dag heller.

När jag stängt jobbdatorn kände jag mig riktigt nöjd. Men trött. Väldigt trött. Så då sov jag en liten stund.

Nu känner jag mig pigg igen och redo för helg.

Och eftersom jag fortfarande är frustrerad över en jobbrelaterad sak kommer jag inte jobba i helgen. Ha!

Fast Steven är på rymmen igen så det finns en viss risk att det slutar med att jag jobbar i alla fall, men jag hoppas inte.

Inlärningssvårigheter

Vissa saker lär jag mig visst aldrig.

Som att även om man känner sig ganska frisk när man sitter hemma med telefonen avstängd och jobbar på så är det en helt annan sak att åka till kontoret.

För jag åkte till kontoret i dag. Och satt med på ett möte på förmiddagen.

Det låter väl inte så jobbigt?

Men jag var helt slut efteråt.

Så efter lunchen gjorde jag egentligen bara en sak till och sedan åkte jag hem och fortsatte jobba hemifrån istället.

Det var iallafall ingen som protesterade när jag sa att jag nog borde åka hem.

Så fort jag öppnade munnen och försökte prata såg vissa chockade ut och andra började skratta.

Dessutom gick jag väl igenom två paket pappersnäsdukar bara under förmiddagen.

Så det var snarare hejarop som följde mitt meddelande om att jag gav upp för dagen.

Trots att jag inte orkade hela dagen på kontoret mår jag mycket bättre.

Min vana trogen kröner jag en rejäl förkylning med en till synes oändlig snuva och en ultrakraxig röst.

Det låter som jag är hur sjuk som helst men för mig är det tecken på att jag verkligen är på bättringsvägen.

Peppar, peppar

I morse ville jag bara gråta för att jag inte kände mig ett dugg bättre. Tvärtom kände jag mig nästan ännu sjukare.

Men någon gång efter lunch hände något och nu känner jag mig bättre.

Ganska mycket bättre faktiskt.

Jag låter visserligen som om jag levt på cigarrer och whisky.

Och det är ju bara bra på sätt och vis.

Då är det ju ingen på jobbet som tvivlar på att jag verkligen varit sjuk.

För i morgon är det jag som  – peppar, peppar, ta i trä – är frisk nog att åka till kontoret.

Det är såååååååå synd om mig

Nu tar jag mig friheten att tappa perspektivet en aning och hävda att det är så synd om mig att det inte är klokt.

Inte nog med att jag har ont i halsen och antagligen feber jag måste ändå jobba och jobba och jobba och…

I kväll stängde jag jobbdatorn klockan 22:15.

På en fredagskväll?

Är det inte galet så säg?

Speciellt som jag jobbade nästan två dagar av påskhelgen och fem timmar i onsdags kväll.

I morgon bitti ska jag komma ihåg hur bra jag har det, speciellt jämfört med många andra, det lovar jag.

Men just nu tänker jag tycka synd om mig själv.

Varm+kall+varm+kall+varm+kall

Jag är inte världens smartaste när jag reser. Jag kanske inte är världens smartaste någon gång men jag är garanterat inte det när jag reser.

Först är det ju det här med resfebern och ätandet. Att jag låter bli att äta i största möjliga mån för att undvika toalettspring och ändå springer på toaletten som om jag hade betalt för det. Och blir konstig i magen just för att jag inte ätit.

Sedan är det här med att jag stressar upp mig och blir för varm. Och då klär av mig eller går ut så att jag blir kall. Och sedan blir för varm igen. Och då måste svalka mig och blir för kall.

Och så vidare.

Det som händer då är att man får en vårförkylning. Det har jag fått nu. Det passar väldigt dåligt för mig att få en vårförkylning just nu för jag har galet mycket att göra.

Bland annat på grund av att jag är ute och reser hela tiden och därför inte hinner med mitt vanliga jobb.

Men också för att vårförkylningar är envisa som tusan och inte brukar gå över förrän det är dags för en höstförkylning.

Fast jag är tacksam för att jag satt lång ifrån vem det nu var som började kräkas under flygresan. Och över att det är helg nu. Ända till tisdag.