Kate Reader Diversifierad

Jag läste Lotta Olssons recension i DN av Simon Becketts senaste bok. Det är en kort och roligt välformulerad recension.

Jag  har hållit utkik efter den här boken eftersom jag vill minnas att den förra slutade på ett sätt som gjorde att jag bara måste läsa nästa. Och jag hade uppmärksammat att den kommit nu, på engelska alltså. Det var faktiskt alldeles nyligen den gjorde det.

Och här kommer den alltså redan på svenska. Det verkar vara den nya given, att ge ut boken på svenska nästan parallellt med att den kommer ut på engelska. Det var till och med en brittisk bok jag såg som kom på svenska innan den kom ut i USA.

Även om jag började läsa på engelska för att jag inte tyckte de svenska översättningarna av mina favoritförfattare kom snabbt nog, kommer jag ändå fortsätta läsa brittiska och amerikanska böcker på originalspråk.

Men jag är glad för de som föredrar att läsa på svenska. Nu gäller det bara att lista ut hur förlagen väljer vilka författare och böcker de ska översätta. Några av mina favoritförfattare finns fortfarande inte översatta.

Crime Writers’ Association (CWA) samarbetar i år med Specsavers, Cactus TV och ITV när de delar ut inte bara sina tre olika Daggers utan också priser till andra deckarrelaterade produktioner och insatser.

Priserna kommer att delas ut på en gala som filmas 21 oktober och visas på brittiska ITV3 senare samma månad.

En av mina favoritförfattare, Mark Billingham har fått sin bok ”In the Dark” nominerad i kategorin Gold Dagger – årets bästa kriminalroman. Johan Theorin är nominerad för den engelska översättningen av Skumtimmen till en ”bästa nykomlings-Dagger”. Wallander är nominerad både i den inhemska (brittiska) och utländska TV-kategorin, och Kenneth Branagh är nominerad till bästa skådespelare för sin roll som just Wallander.

Här är alla nomineringarna:
Länkarna tar er till CWAs sida om just det priset där det finns jurymotiveringar och synopsis för samtliga böcker.

ITV3 BESTSELLER DAGGER

Harlan Coben
Martina Cole
Dick Francis
Nicci French
Alexander McCall Smith

CWA GOLD DAGGER 2009, SPONSORED BY BOOKSDIRECT – for the best crime novel of the year

When Will There Be Good News? by Kate Atkinson (Black Swan)
In the Dark by Mark Billingham (Little, Brown)
Hit and Run by Lawrence Block (Orion)
A Whispered Name by William Brodrick (Little, Brown)
The Coroner by M R Hall (Pan Macmilan)
Dark Times In The City by Gene Kerrigan (Harvill Secker)

CWA JOHN CREASEY (NEW BLOOD) DAGGER 2009, SPONSORED BY LOUISE PENNY AND MICHAEL WHITEHEAD – for first books by previously unpublished writers, awarded in memory of CWA founder John Creasey

Sweetsmoke by David Fuller (Abacus)
Bad Catholics by James Green (Luath Press)
No Way To Say Goodbye by Rod Madocks (Five Leaves)
Old City Hall by Robert Rotenberg (John Murray)
Echoes from The Dead by Johan Theorin (Doubleday)
The Blood Detective by Dan Waddell (Penguin)

THE CWA IAN FLEMING STEEL DAGGER 2009, SPONSORED BY IAN FLEMING PUBLICATIONS LTD – for the year’s best thriller

The Brass Verdict by Michael Connelly (Orion)
Dark Places by Gillian Flynn (Weidenfeld & Nicolson)
The Last Child by John Hart (John Murray)
Calumet City by Charlie Newton (Bantam)
Moscow Rules by Daniel Silva (Michael Joseph)
The Tourist by Olen Steinhauer (HarperCollins)
The Interrogator by Andrew Williams (John Murray)

THE FILM DAGGER 2009 – for the best big-screen crime thriller story

”Gran Torino” (Warner Bros)
”Quantum of Solace” (Sony)
”Changeling” (Universal)
”Public Enemies” (Universal)
”State of Play” (Universal)

The TV DAGGER 2009 – for the best small-screen crime thriller drama

”Wallander” Left Bank Pictures (BBC ONE)
”Red Riding” Channel 4 Films (CHANNEL 4)
”Spooks” Kudos (BBC ONE)
”Place of Execution” Coastal Productions (ITV1)
”Ashes to Ashes” Kudos (BBC ONE)

THE INTERNATIONAL TV DAGGER – for the best TV crime thriller drama from around the world

”The Wire” HBO (BBC TWO)
”Dexter” Clyde Phillips Production (FX)
”Wallander” (Swedish) Yellow Bird Films (BBC FOUR)
”The Mentalist” Warner Bros (FIVE)

THE BEST ACTRESS DAGGER

Juliet Stevenson for ”Place of Execution” Coastal Productions (ITV1)
Keeley Hawes for ”Ashes to Ashes” Kudos (BBC ONE)
Hermione Norris for ”Spooks” Kudos (BBC ONE)
Emilia Fox for ”Silent Witness” BBC (BBC ONE)

THE BEST ACTOR DAGGER

Dominic West for ”The Wire” HBO (BBC TWO)
Kenneth Branagh for ”Wallander” Left Bank Pictures (BBC ONE)
Tom Hardy for ”The Take” Company (SKY1)
Philip Glenister for ”Ashes to Ashes” Kudos (BBC ONE)
Paddy Considine for ”Red Riding” Channel 4 Films (CHANNEL 4)

Hos EW (Entertainment Weekly) rekommenderar Stephen King följande sju böcker att ta med på sommarsemestern:

1. Shatter av Michael Robotham
2. Quicksilver av Neal Stephenson
3. The Tourist av Olen Steinhauer
4. Little Dorrit av Charles Dickens
5. Drood av Dan Simmons
6. Dog On It av Spencer Quinn
7. Handle With Care av Jodi Piccault

En väldigt blandad och i några stycken förvånande lista med tanke på vem det är som rekommenderar. Det är roligt att läsa Kings motiveringar och jag måste säga att jag fått en helt annan bild av honom sedan jag börjat läsa artiklar av den här typen som han skrivit.

Jag har läst alla böcker av Michael Robotham och skulle rekommendera vilken som helst av dem. Fast jag tycker nog att man ska börja med den första; The Suspect. Det som bland annat är tilltalande med Robothams böcker är att huvudpersonerna varierar mellan böckerna, de är inte ens olika medlemmar i samma brottsutredande team. Men det finns kopplingar mellan de olika huvudpersonerna och vissa hänger med från bok till bok, om än i mindre roller, vilket ger en slags kontinuitet. Om man inte vill läsa på engelska finns de tre första böckerna redan översatta till svenska från Albert Bonniers Förlag.

För min egen del ska jag se om jag kan hitta de två sista böckerna på Stephen Kings lista.

Nathaniel Rich plöjde igenom nästan 30 skandinaviska deckare under de senaste månaderna. I en artikel i Slate funderar han över hur det kommer sig att världens fredligaste folk skriver de bästa mordhistorierna.

Han har tre olika förklaringar; att kriminallitteratur, framförallt brittisk sådan länge varit enormt populär i Skandinavien. Att skandinavernas pragmatiska läggning skulle vara synnerligen väl lämpad för konstruerandet av invecklade brottsutredningsintriger. Men framförallt tror han det beror på att kriminallitteratur säljer och räknar upp exempel på hur flera av dagens kriminalförfattare bytt inriktning från något som kanske fått bättre kritiskt mottagande men som inte sålt särskilt bra.

If you want your novel to be read abroad, particularly in the English-speaking world, you’d better include a murder. Even if you’ve never heard of a murder actually being committed in your country.

Nöjd med sin egen förklaring till den frågeställningen börjar han sedan fundera kring varför läsarna i så stor utsträckning tagit till sig skandinavisk kriminallitteratur. Det här är i min mening den intressanta delen av artikeln även om han också här försöker tala inte bara för sig själv utan för andra. Trots det tycker jag att han gör intressanta observationer om till exempel Stieg Larssons författande.

Huruvida han har rätt eller inte i sina funderingar törs jag inte uttala mig om, men jag ska iallafall ta med ”Flickan som lekte med elden” till stranden och göra ett nytt försök att läsa den. Om jag lyckas ta mig igenom den kanske jag är bättre lämpad att bedöma Nathaniels slutsatser.

Jag kände mig lite tveksam till DNs tips om sommardeckare när det fått rubriken ”Deckarhjältarna har blivit klantiga igen”. Personligen är jag inte alls förtjust i klantiga deckarhjältar; vare sig det är amatördetektiver eller poliser. Speciellt inte om det är poliser – jag vill upprätthålla en illusion av att poliser är smarta och kompetenta och inte korrumperade.

Men jag tittade ändå på klippet med Lotta Olsson och eftersom den första boken hon rekommenderade var en som jag redan läst och tyckt var mycket bra blev jag ju nyfiken även på de övriga hon rekommenderade.

Jag blev mest intresserad av att läsa något av Ann Cleeves och blev imponerad av att just den boken Lotta Olsson rekommenderade, ”Rött stoft” kom ut på svenska innan den ens hunnit komma ut i USA.

Här är samtliga böcker som rekommenderas i inslaget:

Nattfåk av Johan Theorin (Länken går till mitt inlägg om boken)

I vargars följe av Stef Penney (Länken går till Lotta Olssons recension i DN)

Rött stoft av Ann Cleeves (Länken går till Ad Libris, länken i texten ovan till förlagets information om boken)

Död i gryningen av Deon Meyer (Länken går till förlagets information om boken)

Jägarens hjärta av Deon Meyer (Länken går till en recension i SvD)

Mörk kust av Peter Temple (Länken går till förlagets information om boken)

Senast köpta inbundna bok: Den trettonde historien av Diane Setterfield. Det var en present till min mamma; själv läste jag den i pocket och på engelska.
Senast köpta pocketbok: Oscar Wilde and the Dead Man’s Smile av Gyles Brandreth
Favoritgenre: Kriminallitteratur, eller deckare som de flesta säger. Jag tycker bara att ordet deckare signalerar något som jag anser att är mycket mer begränsat av vad genren kriminallitteratur idag omfattar.
Ultimata längden på en bok: 300 – 500 sidor kanske. Om boken är bra vill jag ju inte att den ska ta slut för fort.
Favoritbokhandel: Jag hade några favoritbokhandlar i London som nu tyvärr båda är nedlagda. Här hemma får det faktiskt bli Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm – för dess stora sortiment av böcker generellt och på engelska framförallt samt för att det finns ett Wayne’s Coffee att direkt slå sig ner på och dyka ner i någon av sina nyinköpta böcker.
Favoritbibliotek: Biblioteket i Örnsköldsvik. Det var här jag närde min läshunger genom att under långa sommarlov låna papperskassar fulla med böcker.
Favoritplats att läsa (i hemmet): I soffhörnet där det tyvärr är alldeles för dålig belysning. Jag är för evigt på jakt efter den ultimata golvlampan till det hörnet. De jag gillar kostar alltid för mycket.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): Jag älskar ju att läsa överallt – mysiga fik, vissa restauranter, på en strand, i en park. Men det viktigaste är ju att sitta skönt, så kanske ett fik med sköna fåtöljer. Starbucks i London och Basel har sköna fåtöljer och soffor i kombination med god caffe latte och farliga bakverk så där satt jag gärna och länge och läste.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Mark Billingham, Michael Connelly, John Connolly, Stephen Booth och Val McDermid. Fast den regeln gäller inte alltid längre eftersom jag ofta hittar deras senaste bok i så kallade airport editions, större pocket, innan jag hittar dem i inbundet format och då kan jag inte motstå att köpa eftersom huvudmålet är att få läsa boken, inte att den ska vara i ett visst format.
Bästa lässnackset: Jag tycker om att läsa medan jag äter, men vad det gäller snacks äter jag just inga om boken är tillräckligt bra. Annars är ju choklad förstås favoritsnackset i vilket sammanhang som helst – även läsning.
Bästa läsdrycken: Caffe latte och Ramlösa; gärna Ramlösa Granatäpple.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Inte absolut tystnad utan gärna lågmälda bakgrundsljud av vilket slag som helst; naturljud, folksamlingsljud eller musik.
När på dygnet läser du helst? Helst skulle jag läsa dygnet runt, men jag uppskattar särskilt när jag har möjlighet att läsa på dagtid.
Bästa bakfylleläsningen: Vad helst jag läser just då. Men om jag skulle välja något specifikt för en bakfylledag så får det nog bli en rolig deckare; kanske en Bo Balderson eller John Dickson Carr/Carter Dickson.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Samma som ovan; vad helst jag läser just för tillfället. Men om jag skulle välja något specifikt för kollektivtrafiken får det dels bli baserat på formatet – en inte för tjock pocket – och dels baserat på hur komplicerad intrigen är – inte för många karaktärer, hoppande tidsperspektiv och parallella berättelser eftersom man inte alltid själv kan välja när man måste sluta läsa och ibland blir det ett ganska långt uppehåll (som hela arbetsdagen kanske) innan man kan börja läsa igen. Det är i och för sig kul att läsa roliga böcker i kollektivtrafiken eftersom jag inte kan låta bli att skratta högt och ibland lockar det andra passagerare att skratta eller le och det är ju alltid trevligt.

Originalenkäten hittade jag hos Bokhora och där finns även andras svar och länkar till andras svar.

Jag tycker om att läsa serier av böcker med samma huvudperson. Men jag vill helst läsa dem i kronologisk ordning. Om jag blir tipsad om någon ny serie vill jag alltså helst börja från början. Det kan kännas lite motigt om författaren i fråga redan skrivit mer än tio böcker i serien. Så jag gör undantag. Men helst inte.

Något som jag har ännu svårare för, än att börja läsa mitt i en serie, är att börja läsa om karaktärer som jag redan sett på bild; på TV eller film. Av någon anledning är det som att min läsupplevelse störs och förminskas av att jag redan har bilder i huvudet av hur det jag läser om borde se ut.

Vilket är intressant, för normalt tillåter jag författare ganska stor poetisk frihet. Jag hänger inte upp mig på saker som att puben si och så inte alls ligger på den gata som en bok påstår eller att en viss buss faktiskt inte går på lördagar som någon annan bok påstår.

Jag tycker det är roligt att söka upp miljöer från böcker i verkligheten, men det gör jag ju då oftast efter att jag läst boken. Och om jag ser en film eller TV-serie gjorda efter böcker jag redan läst är det heller inget problem för mig att fortsätta läsa böcker om de karaktärerna. Om skådespelaren överensstämt med mina föreställningar har de ju bara förstärkt min fantasivärld. Om inte så är mina egna bilder starkare och låter sig inte störas.

Huruvida jag tyckte filmen eller TV-serien var bra är ju en helt annan fråga.

Jag är inte precis någon pionjär när det kommer till tekniska nymodigheter. Speciellt inte när det gäller böcker – jag har inte ens lyssnat på en talbok. Jo, förresten, när Malin och jag körde ner till Bokmässan i Göteborg för flera år sedan lyssnade vi på Ondskan. Jag led inte, men fick inte blodad tand heller. Jag tycker om att läsa mer än att lyssna.

Men nu har det kommit elektroniska böcker. En liten apparat i ungefär samma storlek som en pocketbok fast tunnare. Och tjockare; 200 böcker ska man kunna klämma in. Bildskärmen är inte som en bildskärm på en laptop utan bygger på en teknik som kallas elektroniskt bläck. Det man ser är alltså väldigt likt en vanlig boksida, bortsett från att du själv kan välja storlek på texten.

Den som heter Kindle säljs genom Amazon och kommer med ett abbonnemang där. Sedan kan man trådlöst koppla upp sig och ladda hem nya böcker. Över 200 000 titlar ska finnas tillgängliga. Jag erkänner att jag är lockad. Men böcker är vackra och Kindle är minst sagt ful. Så jag kan nog hålla mig. Åtminstone tills de börjar göra den i en snyggare modell, och rosa…

(Bilderna är lånade från Amazon)

Här finns en jämförelse mellan Kindle och Sony Reader (Sony Reader är snyggare men kräver tydligen Windows)

Patricia Cornwell skrev några riktigt bra böcker om rättsläkaren Kay Scarpetta (för att sedan spotta ur sig sämre och sämre böcker). Nu uttalar hon sig i The Guardian om hur hon anser att kriminallitteraturen börjat bli för grym.

It’s too realistic in many ways, it has transitioned into something rather frightening, something rather savage, and maybe it needs to revert back a little bit to being a little more deductive and civilised and cerebral

Det är ironiskt eftersom många av hennes egna böcker mycket väl kan betecknas som realistiska, skrämmande, och till och med bestialiska. Men det är ju också så att hur grym kriminallitteraturen än kan tyckas lyckas den ändå inte överträffa verkligheten.

Historien om Josef Fritzl hade nog upplevts som för fantastiskt om den kommit ut som kriminalroman. Nu har den redan blivit en bok, och det lär nog bli fler.

Eller historien om den 44-årige man från Laholm som fördes bort av bland andra sin före detta flickvän. Bland annat misshandlades han, fick spikar inslagna i armbågar, knän, fotknöl och lår. Hans före detta flickvän fimpade en cigarett i hans öga och tvingade honom äta en bit av sitt eget öra. Stuart MacBride närmar sig detta scenario i en av sina böcker, Martyn Waites likaså. Men ingen av dem vågar sig på ett riktigt lika grymt scenario som detta från verkligheten.

Och den mest häpnadsväckande boken jag läst på ett tag var The Adversary av Emmanuel Carrère. Det är den sanna historien om Jean-Claude Romand som levde hela sitt vuxna liv i en lögn. När han insåg att lögnen oundvikligen skulle avslöjas mördade han sin fru, sina barn och sina föräldrar innan han tog sitt eget liv. Boken finns på svenska som Doktor Romand.

Så till de som möjligen tycker att jag läser alldeles för otäcka böcker kan jag bara säga att det är mycket läskigare att läsa nyheterna.